Sidor

måndag 26 december 2016

En röst i rymden


I begynnelsen finns det ingen skapare, han är blott ett frö i sin moders kropp. Hon är orsaken till allt, hon är den sanna skaparen, Det här är en del av hennes livshistoria, så lyssna noga nu och låt mig berätta vad som hände, vad som verkligen hände, innan du och jag föddes. Det är en historia om väsenfolk, hybrider och element som vill hålla en planet vid liv.
 
Människor vet du väl ganska mycket om, så jag ska främst berätta om de andra - de som inte har samma anfader eller urmoder som du och jag - för jag vill att du ska veta att de finns och vad de har gjort för oss.
        Väsen och element har påverkat sagor och myter överallt i världen och säkert har du stött på någon av dem någon gång, även om du inte var medveten om det just då. De har inspirerat människor i alla tider. De flesta döljer sig dock bortom mänskliga blickar, på platser sällan befolkade eller ens beträdda av någon person. När jag växte upp visste jag inte att min farmor bodde granne med flera av dem. Nu sitter jag här med en brun bok i min famn där mycket av deras historia är nedskriven, och mycket har jag fått mig berättat när jag har frågat mig för.


Inpräntad i det bruna lädret på framsidan av boken finns en liggande åtta, halva är guldfärgad och halva är silverfärgad. Det är en välkänd symbol för elementsfolk och väsen. Redan från födseln lär de sig att det är tecknet för skaparens son och allt liv på den här planeten som vi tillsammans befolkar. Symbolen blivit synonym med en fredad plats. 


I något som liknar kol står i boken skrivet:
        Yts lag am chab rai w´lma lef lir
      yts lag dob raia lef chawgyri
      dob chaba malaf tan

Jag vet inte vad orden betyder, men jag minns melodin och att det är en sång om ljuset. När jag frågade min farmor om texten så började hon gråta för att hon inte längre minns nästa vers, den som handlar om dröparen, kraftgivaren, som levde för länge sedan. Hon sa att sången handlar om det nionde elementet och att det var något som urmödrarna sjöng då, i den förra tiden, när vehiklar vandrade bland människorna, precis som nu. Som jag förstår det så är en vehikel ett väsen med ett speciellt inre ljus i sina ögon. Kanske har du träffat en någon gång och sett hur det glittrar när de ser på dig? Enligt boken håller de på att utplånas, en efter en.
        Den bruna boken består av flera hundra sidor fulltecknade av visdom och kunskap. Varje ark är skört och en aning gulnat, som gammalt papper kan bli. Texten är ofta spretig och snirklig, som skriven med en pinne. Färgen är brun och grådaskig som smutsig jord. Där finns många ord jag inte kan tolka, men av de ritade bilderna kan jag utläsa mycket och vissa delar är skrivna på språk jag förstår. Boken innehåller berättelser om element och väsenfolks legender, livshistorier, folkbeskrivningar och instruktioner för hur man kallar till sig någon (jag kan avslöja att du nog måste ha träffat varelsen för att kunna kalla på vederbörande). Vissa sidor är också helt blanka, tomma för mina ögon. Säkert finns där ändå information, men den är dold i osynligheten. Endast den som kan ta sig dit kan läsa vad som står skrivet.
        Huruvida du har möjlighet att kalla någon till dig eller ta dig in i osynligheten låter jag vara osagt, men jag ska i alla fall lära dig elementen och väsenfolkens rätta namn och berätta om deras legender. Deras historia berör just dig, eftersom du antagligen lever på samma ställe som jag: jorden. 
        Innan den mänskliga rasen uppstod var alla väsen betydligt mer uppdelade i sina respektive folkslag, som hade sina specifika egenskaper lagrade i generna. Sedan tog människornas evolution fart och väsenfolken började föröka sig med dem. Hybrider föddes, eller jag skulle kunna säga att genpoolerna kontaminerades. Vi gjorde helt enkelt alla folkslag mer mänskliga. 
        Var det bra eller dåligt? 
        Bedöm du.