söndag 19 februari 2017

11. Begynnelsen

I begynnelsen fanns ingenting i det som vi lonyder kallar vintergatan. Sedan kom skaparens son Raymer, och med honom kom serenen Atto.
De anlände genom den tunnel av strålande mörker och ljus som Alch ledde R´mr till efter att hon dragit iväg honom från allt vad energiglödande klot, mawr och wshus hette. De hade till och med lämnat R´mrs älskade Xaya bakom sig. Vid den tidpunkten bar Xaya redan på R´mrs barn.
     Alch släppte igenom sitt barnbarn och sin närmaste vän i tron om att de skulle komma ut i andra änden, som hon hoppades utmynnade i det universum som var hennes ursprung. Själv vände skaparens moder tillbaka för att hämta sina andra barnbarn.
     Där Raymer och Atto kom ut fanns det ingenting annat än mörker och tomhet. Eftersom det inte fanns någonting annat att relatera till så skulle du kanske säga att det inte heller var mörkt. Fast det var det. Mörkret var det första elementet. Sedan kom Atto med ljuset och R´mr med den glödande energimassan som många nu för tiden kallar för eld. Jag vill gärna bara kalla den energi. Ljuset och eldenergin blev element två och tre i det universum som du idag nog kallar vintergatan. 
     Ankomsten av R´mr och Attos kroppar in i den del av rymden som skulle komma att bli vår, lonydernas, galax skapade något som kan beskrivas som en förlösande explosion. Det fanns ett tomrum där innan de kom, men vid deras ankomst fylldes utrymmet upp och den tomma världen blev överbelastad. Först imploderade den och drog med sig Raymer och Atto in i centrum av en kärna av bubblande fusion. Sedan exploderade den med enorm kraft vilket fick skaparens son och serenen att slitas i mindre bitar.
Det var en explosion som fick tomrummet att expandera och samtidigt fyllas av nyskapad materia och materia från Atto och Raymer. Vad som var vad och vad som kom från vem kan nog ingen säga. Det enda ljud som hördes i det kaotiska och gasfyllda utrymmet var Raymers skrik. Skaparens son skiftade skepnad och blev till en enda glödande energimassa. Den vrålade ut ett ljud av smärta som aldrig hörts tidigare eller senare i det universum som formades av bitar bestående av R´mr och Attos kroppar. De minsta delarna var blott små partiklar av dem och de var sammansatta främst av serenljus. Dessa spriddes ut i de närmaste området av rymden och började omedelbart att växa och utvecklas till nya serener.
Några andra, större delar av de två kropparna spred sig också ut i rymden och lade grunden till de himlakroppar som vi lonyder kallar planeter. 
Resterna, de två delar av R´mr som kvarstod då han slitits i stycken blev något familjärt för oss lonyder. Den största delen blev ett glödande, serenlysande energiklot. Det var mycket likt den del av sig själv som R´mr lämnat inuti wshusernas planet T´lls, men det här var mycket, mycket större och innehöll mer förödande energi. Den sista, minsta delen av R´mr blev till ett svart litet hål som lade sig till rätta på det stora energiklotets yta och levde av dess energiflöde. Det var en sån liten, liten svart fläck på det enorma flammande klotet att den knappt var synlig ens för en seren och absolut inte för en lonyds blotta öga. Om jag tolkar legenderna rätt så är det R´mrs medvetande som finns lagrat inuti den svarta lilla fläcken som ligger på klotets yta. Utan den svarta fläcken kunde inte det större energiklotet existera. Det mörka och det ljusa är alltid beroende av varandra för sin överlevnad.
    I sin nya skepnad började R´mr sprida värme över det som väsen kallar w´rc aio (skaparen juniors) universum. Vi lonyder kallar Raymer för solen och en galax i hans universum för vintergatan.


I explosionen som delade R´mr och Atto i bitar uppstod även nytt stoft. I en blandning av det nya stoftet och energi från tomheten som tidigare funnits uppstod en helt ny varelse. Den befann sig i gilewna och var helt osynlig, men dess närvaro var påtaglig. Varelsen fick namnet Sono och där och då uppstod det fjärde elementet tid och rum. Vi lonyder kallar Sono och dess avkomma för rumtid. Vi räknar vår världs uppkomst från och med Sonos ankomst. Samtidigt som Sono materialiserades uppstod gravitation genom att Raymer lämnat en liten del av sig själv till alla delar av rymden. R´mr vill ha tillbaka sin älskade Xaya.

torsdag 16 februari 2017

10. Skaparens son

Ljus smög sig in i tunneln där Alch låg i form av en stor bullig larv. Värme pulserade mot henne. Det svaga ljuset flackade fram över den hårda ytan omkring henne och gjorde att några vassa kanter glimrade i andra färger än det mörkt bruna som T´lls i stort bestod av. Små glänsande bitar av rött, blått, gult, grönt och gnistrande vitt blinkade till här och var. Larven Alch rörde sig framåt. Vid slutet av tunnelgången fanns en öppning som vette ut mot en gigantisk hålighet mitt inuti planeten. Själva utrymmet var stort som en liten planet. Håligheten var absolut inte tom. Alch såg sig omkring med sina åtta ögon vidöppna. De vred och vände på sig åt olika håll för att ta in allt som försiggick på en och samma gång. Det var svårt att få grepp om allt samtidigt.
     Mitt i det stora globformade hålet fanns ett fräsande klot som bubblade av glödande energi. Det utstrålade stark värme och ett kraftigt ljus. Säkert kunde inte alla väsen se rakt på klotet utan att skada sin syn. Alch förstod varför Xaya dragit sig för att berätta att någon gått ned hit, om det var här R´mr var. Värmen och ljuset från det glödande klotet hade en pulserande rytm, som om det var en levande varelse. Något som kunde likna elektriska laddningar sköt ut från klotet i form av pelare av gas och strålar av plasma. Dessa föll sedan tillbaka in mot klotet igen. Vissa av de glödande laddningarna sköt så långt ut att de slog emot väggarna runt håligheten. Där brändes ett hål och sedan stelnade jord, som om den blödde och sedan koagulerade.
Alch stirrade fascinerat på de fantastiska ljusladdade vågorna som uppstod när klotet sköt ifrån sig sitt inre. Det dröjde en stund innan hon uppfattade att något mer skedde vid sidan om.
     Väggarna som omslöt hålet och energiklotet var rundade och bestod av små öppningar till grottor, gångar eller tunnlar. Likt den hon själv tittade ut ifrån. Kortväxta lonydliknande varelser drog runt i poröst pulver upp till fotknölarna och gick ut och in genom öppningarna. De såg målmedvetna ut och bar på färgade stenar, precis som dem som hon sett i tunneln hon kommit genom. Alch lät var och ett av sina ögon följa en fotknölsvarelse och insåg att de alla åtta gick till en slät yta på botten av planetens inre, under energiklotet. Det kortväxta knölfolket bar stenarna från håligheterna ned till botten och samlade dem i en hög.

 
Där, längst ned i mitten, nästan skymd av alla olikfärgade stenar och med det glödande klotet ovanför sig, stod R´mr. Hans blick var riktad rakt in i den fräsande, glödande, sprakande ljusmassan. Ur hans ögon flödade hans inre ljus. Han matade in sig själv i det där klotet.
Runtomkring honom stod en mur. Muren bestod av fyra abnormt stora varelsers skuggor. Varelserna själva rörde sig fram och tillbaka mot väggarna med stora rörelser och högg ut färgade stenar. De fyra skuggorna var skräckinjagande, som monster under sängen. Två hade vita, vassa tänder, en annan hade gripklor och den fjärde hade glänsande svarta korpögon som spanade ut över håligheten. De var alla fyra betydligt större än R´mr. De var till och med större än urfolket som flöt med på Eolis. Alch visste vilka de var. Hon hade träffat dem tidigare. De var mawr, jättar som vaktade enai nîrs. 
     Alch sökte över håligheten runt omkring det glödande klotet och då skymtade hon den. På andra sidan av R´mr och väktarna fanns väggen där alla väsens rutor var samlade. På den sidan av rummet fanns inga öppningar i väggen. Så snart någon av knölfolken råkade komma i närheten röt en av väktarna till så att de backade undan. Alch sökte av rummet igen. Var fanns enai arlun? Hon såg inte till någon mer än de kortväxta, R´mr och de fyra mawr som stod runt honom. När Alch svepte med blicken över R´mr insåg hon att han var spänd. Ljuset från hennes barnbarns ögon strålade rakt in i energiklotet och fick det att bubbla och expandera. Hon undrade varför han gjorde så. Tills hon insåg att varje gång han blinkade så bleknade han inför hennes ögon. Han var utmattad, på väg att tömmas på sina krafter. Hon förstod inte hur det gick till eller vilken hållhake de fyra jättarna hade på hennes sonson, men hon tvekade bara en blinkning innan hon kastade alla andra planer ut i rymden och fokuserade på en enda sak: att få ut R´mr från T´lls levande, innan allt hans inre ljus tagit slut. Om hon så skulle brinna upp själv på kuppen.

9. Moderns plan

Alch visste att tiden var mer knapp än vad serenerna trodde. Hon hade upplevt den styrka som De sju besatt långt innan serenerna hittade henne svävande ensam i rymden. Det kändes som igår när hon senast hade stått öga mot öga med De sju. Fast det var ju i en annan tid, en annan värld, ett annat liv. Hon visste att den energifyllda kraft som De sju utsöndrade var katastrofal och att en varelse kunde föras över till den mörka sidan av vägen och förintas enbart genom att vistas i närheten av den kraften. Riktigt var De sjus styrka kom ifrån eller vad källan till deras kraft var visste inte skaparens moder. Ändå visste hon att kraften bara var en del av De sju. Tillsammans var de starka, men uppdelade kunde de fångas in och på så sätt kunde deras illdåd och illvilja begränsas. Fram till nu hade Alch bara inte varit medveten om att det skulle falla på henne att stå för infångandet. Utplåna De sju trodde hon aldrig att någon skulle kunna. Särskilt inte hon - en av dem var ju hennes egen son! - men om de fångades in behövde folken inte längre leva i skräck eller fly.
     Alchs plan var att ta sig tillbaka till den del av rymden där serenerna funnit henne och därifrån bege sig tillbaka till sitt ursprung, via den tunnel hon kommit. Kanske kunde De sju fångas in på andra sidan, i den del av rymden som fanns där, istället. Hon visste att det hade fungerat tidigare. Hon skulle behöva hjälp från många för att lyckas med bedriften att fånga in De sju. Hon började med sin närmaste vän och sin sonson.
     Atto började bli dimmig i kanterna, suddig i sitt inre. Det var inte långt kvar av hans liv. Ändå ställde han upp som ledsagare åt Alch och de hon ville få med sig till andra sidan. Hans uppgift blev att finna den plats där serenerna tidigare hittat Alch och sedan lokalisera var hon kommit ifrån.
     Alch sökte upp sin sonson R´mr hos wshuserna. Han fanns ingenstans på planetens yta eller i de ytligaste grottorna. Hon vände sig till Xaya och kände i energin hon utsöndrade att hela hon tvekade. Det var något okommunicerbart som hängde mellan dem i rymden, nästan så påtagligt att det klibbade fast vid Alch. Hon förstod att allt inte stod rätt till och spände sina ögon i Xaya. Skaparens moder kunde också få folk att göra henne till viljes om det behövdes, men det var ännu en av hennes hemligheter. Från Xaya fick hon svaret i form av känsloförnimmelser: begravd. Hon behövde söka R´mr djupt inuti planeten T´lls. Att gå under jord, att bli instängd, var något av det värsta Alch visste. Ändå gick hon. Passerade odlingarna och grottorna. Vida slätter under marken och djupa dalar med små bäckar som fortsatte in i hålor. Fortsatte förbi alla boningar och allt folk. Fann små gångar hon aldrig tidigare beträtt. Tvekade innan hon fortsatte nedåt, in i mörkret. Gångarna var utgrävda av poröst, brunt material. Ville inte gärna bli instängd där. Hon skiftade skepnad och blev den stora bulliga larven med åtta ögon som hon en gång varit när hon kom till den här delen av rymden. Det var som hennes ursprungsskepnad, den som kroppen var trygg att befinna sig i. Hennes långa blonda hår var känselspröt över hela kroppen, de kände sig fram längs tunneln. Hon, larven, höll andan några andetag, pustade ut, och fortsatte sedan framåt, nedåt, inåt. Länge, länge, kröp hon framåt. Gångarna sluttade nedåt och låg så djupt att hon började tro att hon skulle komma ut på andra sidan av planeten. Det var alldeles mörkt, men Alch använde serenljuset som låg lagrat bakom färgen i hennes ögon för att lysa vägen. När en stickade doft spred sig omkring henne i gången så stannade hon. Doften var välbekant, men för att vara i hennes sons universum så var den malplacerad. För oss lonyder skulle doftminnet ha fört tankarna till plånet på en gammal tändsticksask. Svavel var något hon kände igen. Det hade funnits i den andra världen, i hennes tidigare liv. Larven såg sig om, illa till mods. Alch vågade inte nudda vid väggarna ifall de skulle rasa in. Hon tänkte först vända om, men insåg att materian i gången hade förändrats på vägen ned. Tunnelgången hon stod i var inte alls porös, den såg fast ut. Tentakelhåret gled över ytan. Den gav inte vika, den var hård. Hård som en vägg, eller ett berg skulle vi lonyder nog ha sagt. Slät som en slipad ädelsten.
     Hon kände värme komma smygande i tunneln. Hon hade nått planetens inre kärna. Där stod R´mr.