söndag 12 februari 2017

Räddad?


En gång i tiden, långt innan vår tids begynnelse, befann sig skaparens moder i en bekymmersam situation. Det här var innan modern hade fått sin titel som moder till skaparen. Skaparen låg ännu i hennes livmoder och hade inte gjort skäl för sitt blivande namn. Sitt eget namn hade modern inte tänkt på sedan hon hamnade i den sits hon nu befann sig i. Svävande fram ensam i rymden. Vilse.
     I början hade tankarna som susat genom moderns huvud handlat mycket om sakers tillstånd. Varför syntes inte solen? Var fanns jorden? Hur hade hon kommit till detta ställe? Var hade alla andra tagit vägen? Skulle hon någonsin få återse dem? Klarade hon att skifta skepnad utan att skada fostret? Kanske skulle det gå.

Har du hört talas om att den svarta färgen egentligen inte syns? Det är färgerna runt omkring det svarta som vi uppfattar och utifrån dessa kan vi avgöra att det finns ett mörker. Någonting svart framför oss, bakom oss eller inuti oss.
     Skaparens moder vred och vände på sig. Sökte efter horisonten. Sökte efter liv. Sökte efter hjälp. I början oftare och mer frenetiskt. Efter ett tag mer sällan och slöare. Överallt runt omkring fanns bara mörker. Ändå var det inte svart. Hon var inte instängd i någon liten grotta eller i en jordkällare. Det fanns enorma vidder omkring henne. Det kändes skönt. Ingen fast mark. Ingenting att röra vid. Ingenting var upp och ingenting var ned. Allt bara var. Det kändes lite olustigt. Runt hennes kropp fanns en stor bubbla av syre, den kom ur henne och skapades ny av henne hela tiden. Om och om igen. Hur länge luften skulle räcka visste hon inte. Det kändes oroande. Hur många timmar, dagar, månader som gått hade modern ingen aning om. Det fanns ingen tid och inget rum. Hon levde på innehållet i sin tygryggsäck som hon bar på. Hon tog en tugga varje gång hon såg något annat än mörker. Vid minsta strimma av vitt ljus eller en liten stråle av lila som passerade någonstans i fjärran så stoppade hon någonting ätbart i munnen. Tuggade länge och väl. Försökte minnas hur hon samlat ihop det som låg i säcken. Vem som hjälpt henne. Vem det var som hade torkat frukt, svamp, bär, örter och blad. Kom inte på det längre. Magen växte sakta, i samma takt som de flesta minnen bleknade. Ibland kändes det som att hela dagar förflöt utan att hon tillät sig att äta något.

Hålet hon kommit ur, som hon blivit inföst i från en annan värld, en annan rymd, var inte synligt för henne. Om det fanns i närheten eller långt bort, visste hon inte. Hon sov ofta. Drömde. Vaknade med bilden av vita ögon i huvudet. Vit hy, vitt hår och en tunn, gänglig kropp. Inga anletsdrag, inga fötter och händer. Ögon däremot. Vita ögon. Det var svårt att få bilden att lämna näthinnan. Ögonen hade ingen pupill och ingen iris. Bara den där tunna svarta ringen där ytterkanten på irisen borde vara. I övrigt helt vita. Som glänsande månstenar.
De vita ögonen krävde något. Vad visste modern inte. Hon fylldes med känslor av förväntan och förlust. Som om ögonen förväntade sig att hon skulle bli något mer än hon var, men det drunknade i känslan av förlust över vännen som hon saknade.
Du kan mer än du tror.
Orden var lika tydliga som minnet av ögonen.

Så kom ljuset. Det kom just efter hennes allra mörkaste stund, då hon började tänka på alternativ för att begå självmord. Något hon aldrig trott sig kapabel till. Hon började med att skifta skepnad och återgick till en mänsklig form. Barnet verkade överleva förändringen. Modern var naken, men hennes långa guldblonda hår smet sig om kroppen. Värmen reglerades av luftbubblan, den styrde hon själv. Det var just då, när hon hade slappnat av och vilade ögonen, tillfreds med sitt beslut att avsluta livet, som ljuset kom. Långt, långt borta fanns en liten stråle. Hoppet om räddning, som nästan dött, spirade igen och modern försökte närma sig det annalkande ljuset. Utan en tanke på att hon redan lärt sig att hon inte kunde styra mer än sin egen luftbubbla i den här rymden.
     Det var en klunga med serener som färdades fram i mörkret. Modern förstod det, för hon hade träffat flera andra serener innan hon lämnade jorden. Klungan fyllde rymden med sitt ljus, som stack modern i ögonen. Hon måste tänka efter för att minnas hur hon skulle göra, men drog sedan fram sitt inre ljus i ögonen.
     Serener är ett ursprungsfolk, som vi skulle kunna kalla för stjärnor. De är gasmoln, supernovor, nebulosor och så mycket mer. Kanske vill du kalla dem änglar. De är stoftet i oss alla. De är ryggradslösa och i deras kroppar hörs inga hjärtslag. De är hårlösa varelser som till viss del kan skifta skepnad och anta den form de behagar. Kroppsmassan består av nästan genomskinlig plasma fylld av pulserande energi. Oavsett vilken form en seren tar finns ett inre strålande ljus inom dem som söker sig ut för att finna en annan. När en serens inre ljus når en annan serens inre ljus uppstår ett pingande ljud och de kan kommunicera tankar med varandra. Det här gör dem till ett avundsvärt folk, då nästan alla andra väsen enbart kan kommunicera genom beröring och därför måste komma varandra nära. Serener kan nå varandra över långa avstånd.
     I väsenfolkens legender berättas det om serener som funnit andra väsen, ja, till och med lonyder, som de velat lysa märkbart starkare för. Har det varit kärlek som fått dem att stanna? Jag vet inte, men det berättas att för en mycket speciell varelse stannar en seren på samma plats resten av sitt långa liv. En seren kan leva extremt länge, längre än något annat folkslag. De kan dessutom röra sig snabbt över vidsträckta områden. På kort tid kan de färdas över avstånd som en lonyd skulle betrakta som evighetslånga. Eftersom tid och rum inte finns i serenernas begreppsvärld så tänker de dock inte i samma banor.

Klungan med serener var ledd av Atto, en av de äldsta av sitt folk. Det var inte svårt att förstå att Atto på långt håll trodde sig ha funnit ännu en av sin art, eftersom kvinnan utstrålade ett svagt glödande sken. Det visade sig dock att serenerna aldrig sett något liknande tidigare. Den de funnit verkade dessutom leva utav en annan sorts luft än den som omgav serenerna i rymden. De uppfattade alla att varelsen drog in och blåste ut någonting inuti en tunn, nästintill genomskinlig hinna som omslöt henne som en kokong. 
Atto skiftade och antog samma form och färg som varelsen de funnit. Ögonljuset tog samma styrka som hennes ögonljus, för att spegla och invagga i trygghet. Med alla de övriga serenerna i ryggen riktade Atto sitt ljus mot kvinnans glimrande ögon och fick kontakt. Ett pingande uppstod, som när två serener möter varandras ljus. Atto skickade sin tanke in i figuren framför sig.
Var inte rädd.
Kanske var det inte ord, utan en känsla, en bild som nådde modern.
Inget svar kom.
Atto behöll kontakten med varelsen genom sitt ljus i hennes. Det fanns något i de gröna ögonen som serenen inte kunde tolka. Något som fascinerade och lockade honom. 
Vem är du?

Modern försökte febrilt att minnas sitt namn.

När Atto inte fick någon respons alls så släppte han kontakten mellan dem. Skulle till att vända ljuset mot sitt eget folk istället för att kommunicera med dem. I samma stund som serenen svepte bort från varelsen uppstod ett ljud inom Atto.

Al...

Atto vände sig omedelbart tillbaka mot figuren och återupptog kontakten. Ping!
Det hela avslutades med en flämtning eller kanske var det ett väsande. En tyst paus då Atto betraktade de gröna ögonen. Serenen försökte komma underfund med vad som blivit uttalat. Var det varelsens namn? För att få det bekräftat ställde serenen en frågande tanke in i hennes ögon.
Alch?

Modern slöt sina ögon och stängde effektivt omvärlden ute. Det lät inte riktigt rätt, men så nära att hon godtog det som sitt namn.

Den äldste serenen upplevde för första gången känslan av förlust. Där och då insåg Atto att ett liv utan den här varelsens inre ljus inte var ett liv. Det skulle bara vara energilös existens. Atto var med ens villig att ge sitt liv för att få förbli nära ljuset.
     När kvinnan åter öppnade sina ögon reagerade hela klungan av serener med något som lät som en gemensam suck av lättnad. Atto sökte omedelbart ögonkontakt igen. Ping! Ingenting blev uttalat, men Atto uppfattade ett hummande ljud och tolkade det som bekräftelse. När den äldste serenen vände sig bort mot sitt eget folk sträckte sig de närmaste serenerna ivrigt fram för att söka varelsens ljus. Ping, ping, ping! Atto svepte snabbt tillbaka och skymde Alch.

Alch slöt sina ögon igen. Så trött. Så ofantligt trött.

Uppfylld av den nya förlustkänslan fick den äldste serenen anstränga sig för att söka ljuset i var och en av sin sort. Atto förmedlade varelsens namn. Sa också att Alch var så gott som stum och ingen av de andra skulle störa henne genom att försöka kommunicera. Atto tillade att de skulle ta med sig Alch på deras fortsatta färd. Ingen av serenerna ifrågasatte Atto. Ingen ifrågasatte någonsin de äldsta.

Serenerna tog med sig Alch på sin färd genom rymden. Atto bidrog frivilligt med delar av sin egen lekamen för att skapa en avsats där hon kunde bo. Den var formbar som mjuk lera. Alch skapade en håla av den, som kunde liknas vid en genomskinlig grotta.

Atto erkände aldrig för ett enda levande väsen att den som var mest nyfiken på varelsen de funnit var Atto själv. Serenen ville vara nära henne och inte dela henne med någon. Kvinnan kommunicerade inte en enda stavelse med serenerna. Atto höll sig hela tiden nära. Genom tecken och agerande byggde de upp vänskap och tillit sinsemellan. 
Alchs luftkokong utvidgades till att innesluta hela klungan av serener. När skaparens moder Alch väl födde en son så var hennes luftsfär så stor att det var svårt att avgöra var den yttre gränsen fanns. Barnet föddes med sin egen luft och lärde sig skapa sin egen luftbubbla.

Så var skaparen kommen.