Sidor

tisdag 30 december 2014

Sagolik eller spöklik

Allis funderar...

Jag drömmer om honom. Jag vet att jag gör det för jag vaknar med bilden av hans ögon i mitt huvud ibland. Ändå minns jag inte riktigt hur han ser ut. Vit hy, vitt hår och en tunn, gänglig kropp är det jag ser framför mig. Bröst och bringa som en frukostflinga. Inga anletsdrag, inga fötter och händer. Hans ögon däremot. Hans vita ögon. Det är svårt att få bilden att lämna min näthinna. Hans ögon har ingen pupill och ingen iris. Bara den där tunna svarta ringen där ytterkanten på irisen borde vara. I övrigt helt vita. Som glänsande månstenar.
 
De vita ögonen kräver något av mig. Vad vet jag inte, men fylls med känslor av förväntan och förlust när den vita blicken riktas mot mig. Som om ögonen förväntar sig att jag ska bli något mer än jag är, men det drunknar i känslan av förlust över vännen som jag saknar.

Jag minns namnet som hör ihop med de vita ögonen. Mormor kallade honom Erik. Jag kallade honom Ecke. Det var något särskilt med honom. Han berörde mig och sporrade mig. Du kan mer än du tror. Hans ord är lika fastetsade inom mig som minnet av hans ögon. Märkligt.


Fortsättning följer nedan...
 
 

söndag 30 november 2014

Vem tusan är Allis?

Alva Damas är en helt vanlig 19-åring. Född i Stockholm, men flyttade direkt med sin mamma Gyrd upp till sin mormor i Hackås utanför Östersund. Växte upp i ett stort rött hus nära skog, fält och vatten. Lekte ofta ensam, men hade flera låtsasvänner.
 
Där fanns också de jämnåriga tjejerna Disa och Vera, som bodde några hus bort i Hackås. Vera har en lillebror som heter Atnus och en lillasyster som heter Amé. Kompisarna kallar Alva för Allis.
 
De tre syskonen och Allis hade ingen pappa när de växte upp, men däremot någorlunda närvarande mammor. Disa hade ingen mamma, men en pappa som oftast fanns till hands. Navet i allas tillvaro var Alvas mormor Rana. Det var i hennes hus Alva bodde och dit var alla välkomna.
 
Rana höll ofta fester med stora sällskap av folk som kom långväga ifrån. Alla möjliga sorts typer samlades kring det avlånga bordet i det stora köket och dansade sedan i muralsalen på andra sidan hallen.
 
När Alva var 10 år berättade Gyrd att hon inte skulle bo med dem längre. Alva valde då att lämna Hackås med sin farfar Gunvald och bosatte sig i huvudstaden. Hon ville komma bort från den lilla orten där alla barndomsminnen fanns, lade allting bakom sig och började ett annat, nytt liv.
 
Om två månader ska Alva fylla 20 år och hoppas fira födelsedagen tillsammans med Disa och Vera i London, där Vera bor. Alva bor i ett rum vid Globen och hon jobbar som receptionist sedan snart ett år tillbaka, på ett litet dataföretag som säljer mjukvaror. Vi skulle kunna kalla henne något av en enstöring, även om hon har lätt för att vara social.
  
Allis och Disa har klarat sig på egen hand i Stockholm sedan de gick ut 9:an. Det var deras eget val att stanna kvar när Gunvald valde att flytta upp till Hackås igen. Med pengarna Alva fått av sin farfar har tjejerna rest över hela jorden. 
 
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
 
Alva Damas är inte riktigt någon vanlig 19-åring. Hennes hår är exceptionellt iögonfallande och verkar ha ett eget liv, hennes ögon är inte av denna världen och hennes hud är ovanligt mottaglig för beröring. När vissa typer rör vid Alva så upplever hon någonting konstigt inombords.

Hur Alva ser ut och vad hon upplever är anledningen till att hon i nästan tio års tid alltid har visat upp en fasad för alla andra och inte kan slappna av och vara sig själv. Inombords bär Alva en mur mot omvärlden, men det senaste halvåret har det uppstått sprickor i den. Hon har svårt att hålla omgivningen ifrån sig vilket gör att ett inre ljus sipprar ut ur Alvas ögon om hon inte koncentrerar sig. 

Att Alva är en genmanipulation skapad av sin egen mor för att forma ett monster tillräckligt ohyggligt för att kunna förgöra folk, är mer än 19-åringen vet något om. Märkligt nog valde Alva att födas i Stockholm. Gyrd och Rana ansåg att flickebarnet behövde döljas och tog henne därför omgående upp till Hackås och Ranas hus. Det är ett stort rött hus nära skogen, fält och vatten. Där fostrades Alva i tron att en liggande åtta är tecknet för skaparen - och därmed en fredad plats på jorden - och att Disa är värd mer än henne själv, så Alva måste ta väl hand om vännen. Som liten hade Alva två syskon också, men dessa försvann.

I källaren i Ranas hus bor en man som få får träffa, för han är en av de få ännu levande av sitt folkslag och behöver skyddas mot omvärlden och bevaras för eftervärlden. Alva har fått bli berörd av mannen några gånger, men har förträngt dessa minnen från sin barndom.

Som barn lekte Alva ofta ensam, men där fanns låtsasvänner som kunde visa henne saker. De kunde få henne att sätta eld på grässtrån med bara händerna, vända vattnets riktning i ån och förmå henne att bli ett med sin omgivning så att hon blev osynlig för mänskliga ögon. De kompisarna kallade inte Alva för någonting, för de öppnade aldrig munnen, men när de lade sina händer på hennes hud så hände någonting inom Alva. Var det inbillning eller på riktigt? Hon minns inte längre. Hon var ett barn då, som lekte barnsliga lekar.
 
Nu är hon vuxen, men vill slippa ansvar och är osäker på om alla minnen är bra att komma ihåg. Går det ens att få fram alla minnen som hon begravt så djupt inombords? Rana har inte Alva träffat på tio år. Kanske borde de ses innan den gamla damen försvinner från jordens yta? Och hur ska Alva göra för att dölja sitt levande hår, sina skimrande ögon och sin känsliga hud? 
 
 
 
 

 
Fortsättning följer nedanför...
 

fredag 31 oktober 2014

En röst i rymden

I begynnelsen finns det ingen skapare, han är blott ett frö i sin moders kropp. Hon är orsaken till allt, hon är den sanna skaparen och det här är en del av hennes livshistoria, så lyssna noga nu och låt mig berätta vad som hände, vad som verkligen hände, innan du och jag föddes. Det är en osannolik historia om väsenfolk, hybrider och element som ville hålla en planet vid liv.
 
Människor vet du väl ganska mycket om, så jag ska främst berätta om de andra - de som inte har samma anfader eller urmoder som du och jag - för jag vill att du ska veta att de finns och vad de har gjort för oss.
        Väsen och element har påverkat sagor och myter överallt i världen och säkert har du stött på någon av dem någon gång, även om du inte var medveten om det just då. De har inspirerat människor i alla tider, men de flesta döljer sig bortom mänskliga blickar, på platser sällan befolkade eller ens beträdda av någon person. När jag växte upp visste jag inte att min farmor bodde granne med flera av dem, men nu sitter jag här med en brun bok i min famn där mycket av deras historia är nedskriven, och mycket har jag fått mig berättat när jag har frågat mig för.


Inpräntad i det bruna lädret på framsidan av boken finns en liggande åtta, halva är guldfärgad och halva är silverfärgad, vilket är en välkänd symbol för elementsfolk och väsen. Redan från födseln lär de sig att det är tecknet för skaparens son och allt liv på den här planeten som vi tillsammans befolkar. I samhällen parallella till dem som människor lever i har symbolen blivit synonym med en fredad plats. 

I något som liknar kol står på första sidan i boken skrivet med stor text:
        Yts lag am chab rai w´lma lef lir
      yts lag dob raia lef chawgyri
      dob chaba malaf tan

Jag vet inte vad orden betyder, men jag minns melodin och att det är en sång om ljuset. När jag frågade min farmor om texten så började hon gråta för att hon inte längre minns nästa vers, den som handlar om dröparen, kraftgivaren, som levde för länge sedan. Hon sa att sången handlar om det nionde elementet och att det var något som urmödrarna sjöng då, i den förra tiden, när vehiklar vandrade bland människorna, precis som nu. Som jag förstår det så är en vehikel ett väsen med ett speciellt inre ljus i sina ögon. Kanske har du träffat en någon gång och sett hur det glittrar när de ser på dig? Enligt boken håller de på att utplånas, en efter en.
        Den bruna boken består av flera hundra sidor fulltecknade av visdom och kunskap och varje ark är skört och en aning gulnat, som gammalt papper kan bli. Texten är ofta spretig och snirklig, som skriven med en pinne, och färgen är brun och grådaskig som smutsig jord. Där finns många ord jag inte kan tolka, men av de ritade bilderna kan jag utläsa mycket och vissa delar är skrivna på språk jag förstår. Boken innehåller berättelser om element och väsenfolks legender, livshistorier, folkbeskrivningar och instruktioner för hur man kallar till sig någon (jag kan avslöja att du måste ha träffat varelsen för att kunna kalla på vederbörande). Vissa sidor är också helt blanka, tomma för mina ögon. Säkert finns där ändå information, men den är dold i gilewna, osynligheten, och endast den som kan ta sig dit kan läsa vad som står skrivet.
        Huruvida du har möjlighet att kalla någon till dig eller ta dig in i gilewna låter jag vara osagt, men jag ska i alla fall lära dig elementen och väsenfolkens rätta namn och berätta om deras legender. Deras historia berör just dig, eftersom du antagligen lever på samma ställe som jag: jorden. Väsenfolk kallar globen för T´lls och människor kallar de för lonyder.
        Innan den mänskliga rasen uppstod var alla väsen betydligt mer uppdelade i sina respektive folkslag, som hade sina specifika egenskaper lagrade i generna. Sedan tog lonydernas evolution fart och väsenfolken började föröka sig med dem. Hybrider föddes, eller jag skulle kunna säga att genpoolerna kontaminerades. Lonyderna gjorde helt enkelt alla folkslag mer mänskliga. 
        Var det bra eller dåligt? 
        Bedöm du.