måndag 6 mars 2017

1:14. I den bruna boken

Kriget är över. Det känns som mitt liv tog slut i samma stund som vi slutade kämpa.
     Att svika W´rc på det här sättet är något av det värsta jag någonsin gjort. Är det verkligen värt det? Så många släckta liv. Vem har rätt att leva och vem ska med rätta dö?
      Kan det vara sant att arlun Aelonidas dog redan innan kriget startade? Kan planeten överleva utan en själamålare?
     Otroligt att vi lyckades stänga in W´rc och hans sex vänner! Och utan hjälp från det nionde elementet! Jag trodde aldrig att de galna systrarna skulle kunna samarbeta så bra!
     Vad bra att jag inte vet var de sju är. W´rc och hans sex vänner ska vara instängda i ett hålrum djupt inuti T´lls. Någonstans i närheten av mitt barnbarns glödande kärna. I en grotta med gångar. Ett grottsystem alltså. Nära vatten. Gången fram till de sju är blockerad av tid och rum, så länge de galna systrarna orkar hålla emot. Vägen fram till hålrummet sägs vara fylld av fällor, för att hindra någon från att frigöra dem. Jag har inte frågat, jag vill inte veta något om fällorna. Det ska vara någon form av gåtor. Jag om någon borde kunna ta mig förbi alla som har till uppgift att vakta min son. Fast det ska jag inte. Jag vill inte frestas att släppa W´rc lös. Hur blind jag än har varit när det gäller honom så fattar jag vad profetissan säger. Jag kan se det själv. Folken måste tillåtas att bygga upp sina världar igen. Vi måste alla hitta något att tro på. Livet behöver stabilitet igen. Jag har sannerligen gjort vad jag har kunnat för Tellus överlevnad. Jag vill ge lonyderna en chans att återhämta sig, det vill jag verkligen. Ändå vill jag inte att de ska påminna mig om vad som har varit.
     Ska jag tillbringa resten av livet med att vänta på att få återse min älskade? Kommer det att vara ett glädjefyllt återseende? Kommer vi att älska varandra igen?
     För W´rcs skull ska jag hålla mig vid liv, men jag vill inte finnas bland lonyder. Är det möjligt att äntligen välja livsväg själv? Kan jag dra mig tillbaka? Planeten måste kunna leva vidare utan en dröpare, det ansvaret kan inte läggas på mig längre. Jag har ju redan offrat min kärlek och min son, mitt liv. Vad mer kan någon begära av mig? Att jag ska dö? Det vill jag inte. Inte ännu. Den tiden kommer. Jag vet det.


Skrivet av dröparen Alch för snart 30000 år sedan i slutet av den bruna boken



torsdag 2 mars 2017

1:13. Slaget

I väsenfolkens legender berättas det om hur ljuset kom som en avfyrad pil från himlen till väsenfolkens hjälp i kampen mot De sju. Himmelspilen, ryaworr på urspråk, jagade skaparen och hans sex vänner på flykten enligt legenderna. Väsenfolken ansåg då att ryaworr var ett säreget väsen, eller ett helt nytt element och gav ljuset från himlen namnet det nionde elementet. Ingen verkar med säkerhet kunna säga om det nionde elementet existerar längre eller om det enbart är en legend som berättas från väsen till väsen. När vi hotas tar vi ändå till alla medel som vi tror finns tillgängliga. Så de äldsta av väsenfolken kallade på ryaworr, det nionde elementet, för hjälp i kampen mot De sju för 30000 år sedan. Åtta av de nio små ljusen som himmelspilen bestod av samlade sig och satte fart för att hörsamma kallelserna.
     Kampen mellan De sju och folken på T´lls var hård. Vissa skulle kanske kalla det för regelrätt krig, även om De sju inte hade någon här av soldater. Lonyderna, neandertalarna på jorden, tog den största smällen. De ifrågasatte inga väsenfolk. Många var de som dog.  
     En ny dröpare såg dagens ljus. Det var ingen mindre än skaparens moder Alch. Urmödrarna var lika förvånade som alla Alchs arvingar och övriga väsen. Hur hade hon kunna hålla sina förmågor dolda så länge? Hur hade hon kunnat dölja dem för sin egen son skaparen hela hans liv? Och hur mycket av hennes krafter hade sonen ärvt? Alch bar på elden, luften, jorden, vattnet och hade förmågan att spilla ur sig dess krafter till andra väsen så att de blev starkare. Att droppa kraft till andra var en dröpares uppgift. Det tredje, femte, sjätte och sjunde elementet hör till planeten T´lls. Efter slaget med De sju lämnade dröparen över dem till elementsfolken.
     De sju trodde nog att det skulle bli enkelt att ta över den här delen av rymden och döda folket, men här fanns något de inte kunde styra över. Tid och rum var en ny bekantskap för dem och de har ännu inte lärt sig att styra över dessa element.
     Räddningen för T´lls och dess folk i slaget mot De sju blev att de inte anlände i samlad trupp. De sju kom några i taget, på sin väg mot solen Raymer. De kom från serenernas boningar och kallades därför serenygach, stjärngossar. En och en eller två och två kunde de bemötas lättare. Luras, fångas in, fängslas. Inte besegras, inte dödas. Väsenfolk, elementfolk, dröparen och lonyder samarbetade. När striden med självaste skaparen stod tappade dröparen Alch farten. Hon förmådde inte riktigt rå över de krafter hennes son stod för. Eller så mäktade hon inte med det. Hoppet och kärleken till sonen hade inte helt övergivit henne.
     I den stunden valde draggernas urfader att komma upp ur sin håla i marken för att hjälpa till. Urfaderns protogé skaparen var inte längre ett hopp för framtiden. Till slut var det ändå dröparens ord som fjättrade De sju. En dröpares ord kan fängsla på sätt den som inte upplevt det har svårt att förstå. Sonos barn håller sedan dess fast De sju i en grotta, inneslutna i en tidsdimension som konstant förändras.
     När jag får höra berättelsen om ön ter den sig osannolik. Det finns en ö som ingen lonyd kan besöka. Enligt legenderna ska blodet i ådrorna stelna på dem med rent lonydblod som beträder marken. Ön hålls skyddad genom att rum och tid där är en annan dimension än den som lonyder lever i. På ön finns ingången till hålan där De sju hålls fångna. En av urmödrarnas döttrar och hennes son Talus vaktar trapporna som leder ned till fängelset. Talus kan aldrig lämna sin vakt av trappan. Det har dröparen sett till. Nedanför trappan kantar sedan många faror och fällor vägen genom åtta kamrar. Ingen tros kunna vandra ända fram till fångarna med livet i behåll. Vilket också är syftet.


     Dröparen Alch, skaparens moder, sägs ha försvunnit efter kampen mot De sju. Hennes kropp har aldrig hittats.
     Det nionde lilla ljuset i himmelspilen befann sig så mycket närmare T´lls än de andra åtta. Ändå var kampen precis över och De sju redan infångade när det nionde lilla ljuset nådde fram till jorden. Ljuset valde att stanna kvar för att skydda väsenfolken. Många, många år har det nionde lilla ljuset stannat hos den stora kvinnan med de många växterna på ön. Kvinnan är en väktare som kan många starka ord. Jag vet från säker källa att det är så att för några årtionden sedan kallade kvinnan på en från varje väsenfolk för att de skulle bidra med en del av sig själva. De ombads bland annat att lämna blod. En ny varelse skulle skapas, en stark varelse som kunde ge andra styrka. En dröpare. Enai arlun behövde bidrag till dess ruta. Alla kom inte, alla svarade inte på kvinnans kallelse. Det nionde lilla ljuset valde dock att bli en del av varelsen. Det som återstår av ljuset lever sedan dess i kärlekens källa. 
     
Väsenfolkens legender säger att kampen snart ska utkämpas igen. Natten före ljusets dag väntas De sju visa sig igen. Om ingen kan stoppa dem innan dess.

onsdag 1 mars 2017

1:12. Evolution


En kort stund var det bara Raymer, Sono och de nya serenerna i total tystnad. Även om det för R´mr kändes som mycket lång tid så var det bara några andetag för rymden. Skaparens son var ensam, men ändå inte. Serenerna omkring R´mr gnistrade. Himlakropparna sprakade och fräste av utveckling. I övrigt fanns det mycket mörker. Tänk dig den världen, den delen av rymden. Kan du föreställa dig den?
     R´mr var visserligen en aning vilse, men mycket målmedveten. Han hade inga planer på att försvinna, han skulle inte dö. Om han förbannade sin farmor för att hon tog honom till det här stället? Kanske. Det var lönlöst att tänka så. Det var som det var och förhoppningsvis kunde situationen bli bättre.   
    I R´mrs faders universum hann mycket hända under samma tid. När hans farmor Alch återvände till T´lls hade väktarna flyttat enai nîrs från planetens mitt till en grotta mycket nära planetens yta. Eftersom det glödande klotet i T´lls centrum var en del av Raymer så hade det expanderat till bristningsgränsen när R´mr själv gick i bitar i ett annat universum. Alla de ädelstenar som knölfolk och mawr samlat på hög hade trängts ut i planetens sten- och jordlager. Nya stenar och metaller hade börjat bildas på sina ställen inuti planetens olika lager.

     Skakande nyheter väntade Alch. Rienel bar på serenen Attos barn. Det kan tyckas för väl att Atto redan hade splittrats i små bitar. Hur hade han annars överlevt straffet för att få barn med en avkomma till skaparen? Inte nog med det. Rakel bar på Eluracs barn, en av urfolken som kommit med Eiolis. Xaya hade dessutom fött barnet Xa. R´mrs systrar Rakel och Rienel var hos dem när Alch kom åter. Ingen av de tre var nådiga mot skaparens moder när de förkastade vad hon hade gjort med R´mr. Alla tre hotade Alch till livet om hon inte tog med dem till samma ställe. För Alch var ändå det värsta när de alla tre till slut hotade med att hon inte fick umgås med dem, att hon fick lämna planeten, om hon inte hjälpte dem. Alch visste att det betydde att hon skulle dö långsamt. Alchs plan hade ju alltid varit att få med sig dem alla till det universum hon kommit från. Det blev fel, de förstod henne inte.  
    
Med eyoernas hjälp fick planeten T´lls en skjuts att komma iväg. In genom tunneln till Raymers universum for planeten T´lls och Eolis. Med på färden var flera olika folkslag. Där fanns wshus, rizer, serener, synnare, roglare, dragger, mawr, palindromer, yvver, aelveliner, knölfolk och urfolk. Ingen vet nog idag exakt vilka eller hur många, men där fanns minst en representant från varje då levande väsenfolk. Alla de som idag finns på vår planet. Ett är säkert: när planeten T´lls kom in i Raymers universum fanns Xaya, Rienel och Rakel med. Dessa tre är urmödrarna som ännu omnämns i väsenfolkens legender.
     Eolis blev kvar i sin omloppsbana kring T´lls. I lonydtid tar det ca 30000 år innan vi på jorden ser den lilla luftplaneten igen.  
     Xayas barn Xa blev lämnad i R´nl och R´kls vård när T´lls kom ut från det svarta hålet av tunneln som ledde in i Raymers universum. När Xaya upptäckte vad som hänt med Raymer blev hennes sorg och längtan överväldigande. Hon försökte ta sig till honom, till den brinnande stjärna som var hans lekamen och medvetande. Gravitation, luft eller vad det än var som förhindrade henne att nå fram vet jag inte. Vi lonyder kallar urmodern Xaya för månen. Hennes kraft på vår planet är stor. Skaparens son R´mr försöker än idag att nå fram till henne. Han har vuxit i omfång och slungar ut glödande stoft i rymden för att nå sitt barn och visa sitt barns mor att han ännu finns vid deras sida.
     Sono såg till att tiden gick. Folken på T´lls försökte komma överens. Enai arlun Aelonidas hade lämnat efter sig en dotter, Alvaniel, som frenetiskt försökte finna en lösning på hur nya väsen skulle få en egen ruta målad, så att de inte dog. Det fanns dock ingen ny enai arlun. Alvaniel, urmodern Rakel och urmodern Xayas dotter Xa kom tillsammans överens om att begå det hemska brott som ledde till att folken kunde fortsätta utvecklas. De utgick från vad Xaya gjort när Xa föddes. Det var desperation som föranledde deras tilltag. Skaparens döttrar Rakel och Rienel ville inte förlora sina barn, de måste få en ruta, en enai. De måste få leva. R´kl var den som utförde dådet. Barnen Xa och Alvaniel, som då var vuxna, höll väktarna trollbundna med sånger och ljus medan urmodern R´kl smög sig fram till enai nîrs, letade rätt på lämpliga rutor och skrapade bort färg från dem. Med den avskrapade färgen målades sedan den nya generationernas enai. Hur urholkade det redan levande väsens enai? Vad gjorde det med barnen, hur färgades deras liv av att bära spår av någon annans ruta? Dör en del av deras inre när färgen rinner av den ursprungliga rutan? Ingen vet nog säkert. Rakel och Rienels barn lever än idag. Även Xa och Alvaniel har fått barn, som ännu lever, med en enai fylld av stulna färger.



I andra delar av rymden letade W´rc och hans sex kompanjoner efter alla planeter de ännu inte funnit. Det skulle ta många miljarder år i lonydernas tideräkning innan De sju fann sin väg till planeten T´lls. Innan dess hade växterna som wshus och aelveliner planterat börjat producera syre. Fukten från jorden och plantorna bildade moln och regn. Hav och is hade uppstått och försvunnit, uppstått och försvunnit flera gånger om. Andra varelser än väsen tog sina första andetag på planeten. Däggdjur lärde sig tala med ljud från munnen. Och någonstans under tidens gång gav rizen Zimre skaparens moder Alch en bunt med pappersark, gjorda av pressad massa från rizerrna. Små bitar som flagnat av deras kroppar. Alch använde vad hon kunde hitta att skriva med. På första sidan skrev hon ned texten till en sång som hennes mormor nynnat på när Alch var barn. Så här på äldre dar hade vissa minnen börjat komma tillbaka för skaparens moder. Hon skrev allt hon visste i boken. Allt hon hade hört, sett och känt. All kunskap hon bar på, alla folkslag hon mött berättade hon om för eftervärlden. Ja, allt hon kom att tänka på skrev hon ned. Alch drog sig undan och gick in i gilewna och skrev vissa saker där också. Allt var inte menat för alla att läsa. Ännu hade hon inte släppt ifrån sig de element hon bar på. Hon visste att de skulle komma att behövas.


Det var närmare bestämt för nästan 30000 år sedan som De sju anlände till det vi kallar vintergatan. Det fanns nytt folk på planeten T´lls då. En sort som vi ibland kallar neandertalare hade särskilt lätt för att följa väsenfolken. Kampen med De sju skulle i princip utrota folkslaget.