måndag 6 mars 2017

1:14. I den bruna boken

Kriget är över. Det känns som mitt liv tog slut i samma stund som vi slutade kämpa.
     Att svika W´rc på det här sättet är något av det värsta jag någonsin gjort. Är det verkligen värt det? Så många släckta liv. Vem har rätt att leva och vem ska med rätta dö?
      Kan det vara sant att arlun Aelonidas dog redan innan kriget startade? Kan planeten överleva utan en själamålare?
     Otroligt att vi lyckades stänga in W´rc och hans sex vänner! Och utan hjälp från det nionde elementet! Jag trodde aldrig att de galna systrarna skulle kunna samarbeta så bra!
     Vad bra att jag inte vet var de sju är. W´rc och hans sex vänner ska vara instängda i ett hålrum djupt inuti T´lls. Någonstans i närheten av mitt barnbarns glödande kärna. I en grotta med gångar. Ett grottsystem alltså. Nära vatten. Gången fram till de sju är blockerad av tid och rum, så länge de galna systrarna orkar hålla emot. Vägen fram till hålrummet sägs vara fylld av fällor, för att hindra någon från att frigöra dem. Jag har inte frågat, jag vill inte veta något om fällorna. Det ska vara någon form av gåtor. Jag om någon borde kunna ta mig förbi alla som har till uppgift att vakta min son. Fast det ska jag inte. Jag vill inte frestas att släppa W´rc lös. Hur blind jag än har varit när det gäller honom så fattar jag vad profetissan säger. Jag kan se det själv. Folken måste tillåtas att bygga upp sina världar igen. Vi måste alla hitta något att tro på. Livet behöver stabilitet igen. Jag har sannerligen gjort vad jag har kunnat för Tellus överlevnad. Jag vill ge lonyderna en chans att återhämta sig, det vill jag verkligen. Ändå vill jag inte att de ska påminna mig om vad som har varit.
     Ska jag tillbringa resten av livet med att vänta på att få återse min älskade? Kommer det att vara ett glädjefyllt återseende? Kommer vi att älska varandra igen?
     För W´rcs skull ska jag hålla mig vid liv, men jag vill inte finnas bland lonyder. Är det möjligt att äntligen välja livsväg själv? Kan jag dra mig tillbaka? Planeten måste kunna leva vidare utan en dröpare, det ansvaret kan inte läggas på mig längre. Jag har ju redan offrat min kärlek och min son, mitt liv. Vad mer kan någon begära av mig? Att jag ska dö? Det vill jag inte. Inte ännu. Den tiden kommer. Jag vet det.


Skrivet av dröparen Alch för snart 30000 år sedan i slutet av den bruna boken.



torsdag 2 mars 2017

1:13. Slaget

I väsenfolkens legender berättas det om hur ljuset kom som en avfyrad pil från himlen till väsenfolkens hjälp i kampen mot De sju. Himmelspilen, ryaworr på urspråk, jagade skaparen och hans sex vänner på flykten enligt legenderna. Väsenfolken ansåg då att ryaworr var ett säreget väsen, eller ett helt nytt element och gav ljuset från himlen namnet det nionde elementet. Ingen verkar med säkerhet kunna säga om det nionde elementet existerar längre eller om det enbart är en legend som berättas från väsen till väsen. När vi hotas tar vi ändå till alla medel som vi tror finns tillgängliga. Så de äldsta av väsenfolken kallade på ryaworr, det nionde elementet, för hjälp i kampen mot De sju för 30000 år sedan. Åtta av de nio små ljusen som himmelspilen bestod av samlade sig och satte fart för att hörsamma kallelserna.
     Kampen mellan De sju och folken på T´lls var hård. Vissa skulle kanske kalla det för regelrätt krig, även om De sju inte hade någon här av soldater. Lonyderna, neandertalarna på jorden, tog den största smällen. De ifrågasatte inga väsenfolk. Många var de som dog.  
     En ny dröpare såg dagens ljus. Det var ingen mindre än skaparens moder Alch. Urmödrarna var lika förvånade som alla Alchs arvingar och övriga väsen. Hur hade hon kunna hålla sina förmågor dolda så länge? Hur hade hon kunnat dölja dem för sin egen son skaparen hela hans liv? Och hur mycket av hennes krafter hade sonen ärvt? Alch bar på elden, luften, jorden, vattnet och hade förmågan att spilla ur sig dess krafter till andra väsen så att de blev starkare. Att droppa kraft till andra var en dröpares uppgift. Det tredje, femte, sjätte och sjunde elementet hör till planeten T´lls. Efter slaget med De sju lämnade dröparen över dem till elementsfolken.
     De sju trodde nog att det skulle bli enkelt att ta över den här delen av rymden och döda folket, men här fanns något de inte kunde styra över. Tid och rum var en ny bekantskap för dem och de har ännu inte lärt sig att styra över dessa element.
     Räddningen för T´lls och dess folk i slaget mot De sju blev att de inte anlände i samlad trupp. De sju kom några i taget, på sin väg mot solen Raymer. De kom från serenernas boningar och kallades därför serenygach, stjärngossar. En och en eller två och två kunde de bemötas lättare. Luras, fångas in, fängslas. Inte besegras, inte dödas. Väsenfolk, elementfolk, dröparen och lonyder samarbetade. När striden med självaste skaparen stod tappade dröparen Alch farten. Hon förmådde inte riktigt rå över de krafter hennes son stod för. Eller så mäktade hon inte med att möta honom. Hoppet och kärleken till sonen hade inte helt övergivit henne.
     I den stunden valde draggernas urfader att komma upp ur sin håla i marken för att hjälpa till. Urfaderns protogé skaparen var inte längre ett hopp för framtiden. Till slut var det ändå dröparens ord som fjättrade De sju. En dröpares ord kan fängsla på sätt den som inte upplevt det har svårt att förstå. Sonos barn håller sedan dess fast De sju i en grotta, inneslutna i en tidsdimension som konstant förändras.
     När jag får höra berättelsen om ön ter den sig osannolik. Det finns en ö som ingen lonyd kan besöka. Enligt legenderna ska blodet i ådrorna stelna på dem med rent lonydblod som beträder marken. Ön hålls skyddad genom att rum och tid där är en annan dimension än den som lonyder lever i. På ön finns ingången till hålan där De sju hålls fångna. En av urmödrarnas döttrar och hennes son Talus vaktar trapporna som leder ned till fängelset. Talus kan aldrig lämna sin vakt av trappan. Det har dröparen sett till. Nedanför trappan kantar sedan många faror och fällor vägen genom åtta kamrar. Ingen tros kunna vandra ända fram till fångarna med livet i behåll. Vilket också är syftet.


     Dröparen Alch, skaparens moder, sägs ha försvunnit efter kampen mot De sju. Hennes kropp har aldrig hittats.
     Det nionde lilla ljuset i himmelspilen befann sig så mycket närmare T´lls än de andra åtta. Ändå var kampen precis över och De sju redan infångade när det nionde lilla ljuset nådde fram till jorden. Ljuset valde att stanna kvar för att skydda väsenfolken. Många, många år har det nionde lilla ljuset stannat hos den stora kvinnan med de många växterna på ön. Kvinnan är en väktare som kan många starka ord. Jag vet från säker källa att det är så att för några årtionden sedan kallade kvinnan på en från varje väsenfolk för att de skulle bidra med en del av sig själva. De ombads bland annat att lämna blod. En ny varelse skulle skapas, en stark varelse som kunde ge andra styrka. En dröpare. Enai arlun behövde bidrag till dess ruta. Alla kom inte, alla svarade inte på kvinnans kallelse. Det nionde lilla ljuset valde dock att bli en del av varelsen. Det som återstår av ljuset lever sedan dess i kärlekens källa. 
     
Väsenfolkens legender säger att kampen snart ska utkämpas igen. Natten före ljusets dag väntas De sju visa sig igen. Om ingen kan stoppa dem innan dess.

onsdag 1 mars 2017

1:12. Evolution


En kort stund var det bara Raymer, Sono och de nya serenerna i total tystnad. Även om det för R´mr kändes som mycket lång tid så var det bara några andetag för rymden. Skaparens son var ensam, men ändå inte. Serenerna omkring R´mr gnistrade. Himlakropparna sprakade och fräste av utveckling. I övrigt fanns det mycket mörker. Tänk dig den världen, den delen av rymden. Kan du föreställa dig den?
     R´mr var visserligen en aning vilse, men mycket målmedveten. Han hade inga planer på att försvinna, han skulle inte dö. Om han förbannade sin farmor för att hon tog honom till det här stället? Kanske. Det var lönlöst att tänka så. Det var som det var och förhoppningsvis kunde situationen bli bättre.   
    I R´mrs faders universum hann mycket hända under samma tid. När hans farmor Alch återvände till T´lls hade väktarna flyttat enai nîrs från planetens mitt till en grotta mycket nära planetens yta. Eftersom det glödande klotet i T´lls centrum var en del av Raymer så hade det expanderat till bristningsgränsen när R´mr själv gick i bitar i ett annat universum. Alla de ädelstenar som knölfolk och mawr samlat på hög hade trängts ut i planetens sten- och jordlager. Nya stenar och metaller hade börjat bildas på sina ställen inuti planetens olika lager.

     Skakande nyheter väntade Alch. Rienel bar på serenen Attos barn. Det kan tyckas för väl att Atto redan hade splittrats i små bitar. Hur hade han annars överlevt straffet för att få barn med en avkomma till skaparen? Inte nog med det. Rakel bar på Eluracs barn, en av urfolken som kommit med Eiolis. Xaya hade dessutom fött barnet Xa. R´mrs systrar Rakel och Rienel var hos dem när Alch kom åter. Ingen av de tre var nådiga mot skaparens moder när de förkastade vad hon hade gjort med R´mr. Alla tre hotade Alch till livet om hon inte tog med dem till samma ställe. För Alch var ändå det värsta när de alla tre till slut hotade med att hon inte fick umgås med dem, att hon fick lämna planeten, om hon inte hjälpte dem. Alch visste att det betydde att hon skulle dö långsamt. Alchs plan hade ju alltid varit att få med sig dem alla till det universum hon kommit från. Det blev fel, de förstod henne inte.  
    
Med eyoernas hjälp fick planeten T´lls en skjuts att komma iväg. In genom tunneln till Raymers universum for planeten T´lls och Eolis. Med på färden var flera olika folkslag. Där fanns wshus, rizer, serener, synnare, roglare, dragger, mawr, palindromer, yvver, aelveliner, knölfolk och urfolk. Ingen vet nog idag exakt vilka eller hur många, men där fanns minst en representant från varje då levande väsenfolk. Alla de som idag finns på vår planet. Ett är säkert: när planeten T´lls kom in i Raymers universum fanns Xaya, Rienel och Rakel med. Dessa tre är urmödrarna som ännu omnämns i väsenfolkens legender.
     Eolis blev kvar i sin omloppsbana kring T´lls. I lonydtid tar det ca 30000 år innan vi på jorden ser den lilla luftplaneten igen.  
     Xayas barn Xa blev lämnad i R´nl och R´kls vård när T´lls kom ut från det svarta hålet av tunneln som ledde in i Raymers universum. När Xaya upptäckte vad som hänt med Raymer blev hennes sorg och längtan överväldigande. Hon försökte ta sig till honom, till den brinnande stjärna som var hans lekamen och medvetande. Gravitation, luft eller vad det än var som förhindrade henne att nå fram vet jag inte. Vi lonyder kallar urmodern Xaya för månen. Hennes kraft på vår planet är stor. Skaparens son R´mr försöker än idag att nå fram till henne. Han har vuxit i omfång och slungar ut glödande stoft i rymden för att nå sitt barn och visa sitt barns mor att han ännu finns vid deras sida.
     Sono såg till att tiden gick. Folken på T´lls försökte komma överens. Enai arlun Aelonidas hade lämnat efter sig en dotter, Alvaniel, som frenetiskt försökte finna en lösning på hur nya väsen skulle få en egen ruta målad, så att de inte dog. Det fanns dock ingen ny enai arlun. Alvaniel, urmodern Rakel och urmodern Xayas dotter Xa kom tillsammans överens om att begå det hemska brott som ledde till att folken kunde fortsätta utvecklas. De utgick från vad Xaya gjort när Xa föddes. Det var desperation som föranledde deras tilltag. Skaparens döttrar Rakel och Rienel ville inte förlora sina barn, de måste få en ruta, en enai. De måste få leva. R´kl var den som utförde dådet. Barnen Xa och Alvaniel, som då var vuxna, höll väktarna trollbundna med sånger och ljus medan urmodern R´kl smög sig fram till enai nîrs, letade rätt på lämpliga rutor och skrapade bort färg från dem. Med den avskrapade färgen målades sedan den nya generationernas enai. Hur urholkade det redan levande väsens enai? Vad gjorde det med barnen, hur färgades deras liv av att bära spår av någon annans ruta? Dör en del av deras inre när färgen rinner av den ursprungliga rutan? Ingen vet nog säkert. Rakel och Rienels barn lever än idag. Även Xa och Alvaniel har fått barn, som ännu lever, med en enai fylld av stulna färger.



I andra delar av rymden letade W´rc och hans sex kompanjoner efter alla planeter de ännu inte funnit. Det skulle ta många miljarder år i lonydernas tideräkning innan De sju fann sin väg till planeten T´lls. Innan dess hade växterna som wshus och aelveliner planterat börjat producera syre. Fukten från jorden och plantorna bildade moln och regn. Hav och is hade uppstått och försvunnit, uppstått och försvunnit flera gånger om. Andra varelser än väsen tog sina första andetag på planeten. Däggdjur lärde sig tala med ljud från munnen. Och någonstans under tidens gång gav rizen Zimre skaparens moder Alch en bunt med pappersark, gjorda av pressad massa från rizerrna. Små bitar som flagnat av deras kroppar. Alch använde vad hon kunde hitta att skriva med. På första sidan skrev hon ned texten till en sång som hennes mormor nynnat på när Alch var barn. Så här på äldre dar hade vissa minnen börjat komma tillbaka för skaparens moder. Hon skrev allt hon visste i boken. Allt hon hade hört, sett och känt. All kunskap hon bar på, alla folkslag hon mött berättade hon om för eftervärlden. Ja, allt hon kom att tänka på skrev hon ned. Alch drog sig undan och gick in i gilewna och skrev vissa saker där också. Allt var inte menat för alla att läsa. Ännu hade hon inte släppt ifrån sig de element hon bar på. Hon visste att de skulle komma att behövas.


Det var närmare bestämt för nästan 30000 år sedan som De sju anlände till det vi kallar vintergatan. Det fanns nytt folk på planeten T´lls då. En sort som vi ibland kallar neandertalare hade särskilt lätt för att följa väsenfolken. Kampen med De sju skulle i princip utrota folkslaget.     

söndag 19 februari 2017

1:11. Begynnelsen

I begynnelsen fanns ingenting i det som vi lonyder kallar vintergatan. Sedan kom skaparens son Raymer, och med honom kom serenen Atto.
De anlände genom den tunnel av strålande mörker och ljus som Alch ledde R´mr till efter att hon dragit iväg honom från allt vad energiglödande klot, mawr och wshus hette. De hade till och med lämnat R´mrs älskade Xaya bakom sig. Vid den tidpunkten bar Xaya redan på R´mrs barn.
     Alch släppte igenom sitt barnbarn och sin närmaste vän i tron om att de skulle komma ut i andra änden, som hon hoppades utmynnade i det universum som var hennes ursprung. Själv vände skaparens moder tillbaka för att hämta sina andra barnbarn.
     Där Raymer och Atto kom ut fanns det ingenting annat än mörker och tomhet. Eftersom det inte fanns någonting annat att relatera till så skulle du kanske säga att det inte heller var mörkt. Fast det var det. Mörkret var det första elementet. Sedan kom Atto med ljuset och R´mr med den glödande energimassan som många nu för tiden kallar för eld. Jag vill gärna bara kalla den energi. Ljuset och eldenergin blev element två och tre i det universum som du idag nog kallar vintergatan. 
     Ankomsten av R´mr och Attos kroppar in i den del av rymden som skulle komma att bli vår, lonydernas, galax skapade något som kan beskrivas som en förlösande explosion. Det fanns ett tomrum där innan de kom, men vid deras ankomst fylldes utrymmet upp och den tomma världen blev överbelastad. Först imploderade den och drog med sig Raymer och Atto in i centrum av en kärna av bubblande fusion. Sedan exploderade den med enorm kraft vilket fick skaparens son och serenen att slitas i mindre bitar.
Det var en explosion som fick tomrummet att expandera och samtidigt fyllas av nyskapad materia och materia från Atto och Raymer. Vad som var vad och vad som kom från vem kan nog ingen säga. Det enda ljud som hördes i det kaotiska och gasfyllda utrymmet var Raymers skrik. Skaparens son skiftade skepnad och blev till en enda glödande energimassa. Den vrålade ut ett ljud av smärta som aldrig hörts tidigare eller senare i det universum som formades av bitar bestående av R´mr och Attos kroppar. De minsta delarna var blott små partiklar av dem och de var sammansatta främst av serenljus. Dessa spriddes ut i de närmaste området av rymden och började omedelbart att växa och utvecklas till nya serener.
Några andra, större delar av de två kropparna spred sig också ut i rymden och lade grunden till de himlakroppar som vi lonyder kallar planeter. 
Resterna, de två delar av R´mr som kvarstod då han slitits i stycken blev något familjärt för oss lonyder. Den största delen blev ett glödande, serenlysande energiklot. Det var mycket likt den del av sig själv som R´mr lämnat inuti wshusernas planet T´lls, men det här var mycket, mycket större och innehöll mer förödande energi. Den sista, minsta delen av R´mr blev till ett svart litet hål som lade sig till rätta på det stora energiklotets yta och levde av dess energiflöde. Det var en sån liten, liten svart fläck på det enorma flammande klotet att den knappt var synlig ens för en seren och absolut inte för en lonyds blotta öga. Om jag tolkar legenderna rätt så är det R´mrs medvetande som finns lagrat inuti den svarta lilla fläcken som ligger på klotets yta. Det finns så mycket lagrat där. Så mycket längtan och saknad. Utan den svarta fläcken kan inte det större energiklotet existera. Det mörka och det ljusa är alltid beroende av varandra för sin överlevnad.
    I sin nya skepnad började R´mr sprida värme över det som väsen kallar w´rc aio (skaparen juniors) universum. Vi lonyder kallar Raymer för solen och en galax i hans universum för vintergatan.


I explosionen som delade R´mr och Atto i bitar uppstod även nytt stoft. I en blandning av det nya stoftet och energi från tomheten som tidigare funnits uppstod en helt ny varelse. Den befann sig i gilewna och var helt osynlig, men dess närvaro var påtaglig. Varelsen fick namnet Sono och där och då uppstod det fjärde elementet tid och rum. Vi lonyder kallar Sono och dess avkomma för rumtid. Vi räknar vår världs uppkomst från och med Sonos ankomst. Samtidigt som Sono materialiserades uppstod gravitation genom att Raymer lämnat en liten del av sig själv till alla delar av rymden. R´mr vill ha tillbaka sin älskade Xaya.

torsdag 16 februari 2017

1:10. Skaparens son

Ljus smög sig in i tunneln där Alch låg i form av en stor bullig larv. Värme pulserade mot henne. Det svaga ljuset flackade fram över den hårda ytan omkring henne och gjorde att några vassa kanter glimrade i andra färger än det mörkt bruna som T´lls i stort bestod av. Små glänsande bitar av rött, blått, gult, grönt och gnistrande vitt blinkade till här och var. Larven Alch rörde sig framåt. Vid slutet av tunnelgången fanns en öppning som vette ut mot en gigantisk hålighet mitt inuti planeten. Själva utrymmet var stort som en liten planet. Håligheten var absolut inte tom. Alch såg sig omkring med sina åtta ögon vidöppna. De vred och vände på sig åt olika håll för att ta in allt som försiggick på en och samma gång. Det var svårt att få grepp om allt samtidigt.
     Mitt i det stora globformade hålet fanns ett fräsande klot som bubblade av glödande energi. Det utstrålade stark värme och ett kraftigt ljus. Säkert kunde inte alla väsen se rakt på klotet utan att skada sin syn. Alch förstod varför Xaya dragit sig för att berätta att någon gått ned hit, om det var här R´mr var. Värmen och ljuset från det glödande klotet hade en pulserande rytm, som om det var en levande varelse. Något som kunde likna elektriska laddningar sköt ut från klotet i form av pelare av gas och strålar av plasma. Dessa föll sedan tillbaka in mot klotet igen. Vissa av de glödande laddningarna sköt så långt ut att de slog emot väggarna runt håligheten. Där brändes ett hål och sedan stelnade jord, som om den blödde och sedan koagulerade.
Alch stirrade fascinerat på de fantastiska ljusladdade vågorna som uppstod när klotet sköt ifrån sig sitt inre. Det dröjde en stund innan hon uppfattade att något mer skedde vid sidan om.
     Väggarna som omslöt hålet och energiklotet var rundade och bestod av små öppningar till grottor, gångar eller tunnlar. Likt den hon själv tittade ut ifrån. Kortväxta lonydliknande varelser drog runt i poröst pulver upp till fotknölarna och gick ut och in genom öppningarna. De såg målmedvetna ut och bar på färgade stenar, precis som dem som hon sett i tunneln hon kommit genom. Alch lät var och ett av sina ögon följa en fotknölsvarelse och insåg att de alla åtta gick till en slät yta på botten av planetens inre, under energiklotet. Det kortväxta knölfolket bar stenarna från håligheterna ned till botten och samlade dem i en hög.

 
Där, längst ned i mitten, nästan skymd av alla olikfärgade stenar och med det glödande klotet ovanför sig, stod R´mr. Hans blick var riktad rakt in i den fräsande, glödande, sprakande ljusmassan. Ur hans ögon flödade hans inre ljus. Han matade in sig själv i det där klotet.
Runtomkring honom stod en mur. Muren bestod av fyra abnormt stora varelsers skuggor. Varelserna själva rörde sig fram och tillbaka mot väggarna med stora rörelser och högg ut färgade stenar. De fyra skuggorna var skräckinjagande, som monster under sängen. Två hade vita, vassa tänder, en annan hade gripklor och den fjärde hade glänsande svarta korpögon som spanade ut över håligheten. De var alla fyra betydligt större än R´mr. De var till och med större än urfolket som flöt med på Eolis. Alch visste vilka de var. Hon hade träffat dem tidigare. De var mawr, jättar som vaktade enai nîrs. 
     Alch sökte över håligheten runt omkring det glödande klotet och då skymtade hon den. På andra sidan av R´mr och väktarna fanns väggen där alla väsens rutor var samlade. På den sidan av rummet fanns inga öppningar i väggen. Så snart någon av knölfolken råkade komma i närheten röt en av väktarna till så att de backade undan. Alch sökte av rummet igen. Var fanns enai arlun? Hon såg inte till någon mer än de kortväxta, R´mr och de fyra mawr som stod runt honom. När Alch svepte med blicken över R´mr insåg hon att han var spänd. Ljuset från hennes barnbarns ögon strålade rakt in i energiklotet och fick det att bubbla och expandera. Hon undrade varför han gjorde så. Tills hon insåg att varje gång han blinkade så bleknade han inför hennes ögon. Han var utmattad, på väg att tömmas på sina krafter. Hon förstod inte hur det gick till eller vilken hållhake de fyra jättarna hade på hennes sonson, men hon tvekade bara en blinkning innan hon kastade alla andra planer ut i rymden och fokuserade på en enda sak: att få ut R´mr från T´lls levande, innan allt hans inre ljus tagit slut. Om hon så skulle brinna upp själv på kuppen.

1:9. Moderns plan

Alch visste att tiden var mer knapp än vad serenerna trodde. Hon hade upplevt den styrka som De sju besatt långt innan serenerna hittade henne svävande ensam i rymden. Det kändes som igår när hon senast hade stått öga mot öga med De sju. Fast det var ju i en annan tid, en annan värld, ett annat liv. Hon visste att den energifyllda kraft som De sju utsöndrade var katastrofal och att en varelse kunde föras över till den mörka sidan av vägen och förintas enbart genom att vistas i närheten av den kraften. Riktigt var De sjus styrka kom ifrån eller vad källan till deras kraft var visste inte skaparens moder. Ändå visste hon att kraften bara var en del av De sju. Tillsammans var de starka, men uppdelade kunde de fångas in och på så sätt kunde deras illdåd och illvilja begränsas. Fram till nu hade Alch bara inte varit medveten om att det skulle falla på henne att stå för infångandet. Utplåna De sju trodde hon aldrig att någon skulle kunna. Särskilt inte hon - en av dem var ju hennes egen son! - men om de fångades in behövde folken inte längre leva i skräck eller fly.
     Alchs plan var att ta sig tillbaka till den del av rymden där serenerna funnit henne och därifrån bege sig tillbaka till sitt ursprung, via den tunnel hon kommit. Kanske kunde De sju fångas in på andra sidan, i den del av rymden som fanns där, istället. Hon visste att det hade fungerat tidigare. Hon skulle behöva hjälp från många för att lyckas med bedriften att fånga in De sju. Hon började med sin närmaste vän och sin sonson.
     Atto började bli dimmig i kanterna, suddig i sitt inre. Det var inte långt kvar av hans liv. Ändå ställde han upp som ledsagare åt Alch och de hon ville få med sig till andra sidan. Hans uppgift blev att finna den plats där serenerna tidigare hittat Alch och sedan lokalisera var hon kommit ifrån.
     Alch sökte upp sin sonson R´mr hos wshuserna. Han fanns ingenstans på planetens yta eller i de ytligaste grottorna. Hon vände sig till Xaya och kände i energin hon utsöndrade att hela hon tvekade. Det var något okommunicerbart som hängde mellan dem i rymden, nästan så påtagligt att det klibbade fast vid Alch. Hon förstod att allt inte stod rätt till och spände sina ögon i Xaya. Skaparens moder kunde också få folk att göra henne till viljes om det behövdes, men det var ännu en av hennes hemligheter. Från Xaya fick hon svaret i form av känsloförnimmelser: begravd. Hon behövde söka R´mr djupt inuti planeten T´lls. Att gå under jord, att bli instängd, var något av det värsta Alch visste. Ändå gick hon. Passerade odlingarna och grottorna. Vida slätter under marken och djupa dalar med små bäckar som fortsatte in i hålor. Fortsatte förbi alla boningar och allt folk. Fann små gångar hon aldrig tidigare beträtt. Tvekade innan hon fortsatte nedåt, in i mörkret. Gångarna var utgrävda av poröst, brunt material. Ville inte gärna bli instängd där. Hon skiftade skepnad och blev den stora bulliga larven med åtta ögon som hon en gång varit när hon kom till den här delen av rymden. Det var som hennes ursprungsskepnad, den som kroppen var trygg att befinna sig i. Hennes långa blonda hår var känselspröt över hela kroppen, de kände sig fram längs tunneln. Hon, larven, höll andan några andetag, pustade ut, och fortsatte sedan framåt, nedåt, inåt. Länge, länge, kröp hon framåt. Gångarna sluttade nedåt och låg så djupt att hon började tro att hon skulle komma ut på andra sidan av planeten. Det var alldeles mörkt, men Alch använde serenljuset som låg lagrat bakom färgen i hennes ögon för att lysa vägen. När en stickade doft spred sig omkring henne i gången så stannade hon. Doften var välbekant, men för att vara i hennes sons universum så var den malplacerad. För oss lonyder skulle doftminnet ha fört tankarna till plånet på en gammal tändsticksask. Svavel var något hon kände igen. Det hade funnits i den andra världen, i hennes tidigare liv. Larven såg sig om, illa till mods. Alch vågade inte nudda vid väggarna ifall de skulle rasa in. Hon tänkte först vända om, men insåg att materian i gången hade förändrats på vägen ned. Tunnelgången hon stod i var inte alls porös, den såg fast ut. Tentakelhåret gled över ytan. Den gav inte vika, den var hård. Hård som en vägg, eller ett berg skulle vi lonyder nog ha sagt. Slät som en slipad ädelsten.
     Hon kände värme komma smygande i tunneln. Hon hade nått planetens inre kärna. Där stod R´mr.

onsdag 15 februari 2017

1:8. Maktblind

De sju förändrades när de upptäckte att deras kunskap inte behövdes. Var de än kom möttes de av planeter fulla av folk som inte längre uppskattade deras närvaro. De hade känt sig allsmäktiga. De blev vansinniga över förlusten av posten som allvetande och galna av begär ville de ha tillbaka sin status som dyrkade. När de gick ihop och delade sina energier med varandra så fann de oanad styrka och utvecklade nya förmågor. Starkast av dem alla var W´rc, trots sin åldrande lekamen, men enade, i kontakt med varandra, blev de tillsammans den starkaste varelsen i universum, ja, den starkaste och mest inflytelserika i alla världar som var kända för väsen i hela rymden. Tillsammans vandrade De sju på den mörka sidan av livsvägen, som förvridna, groteska varelser vilka alla folk lärde sig att frukta.
     De sju hade inga svårigheter att skifta skepnad för att likna andra varelser och kunde forma sig till de folk de mötte. På så sätt infiltrerades de äldsta av folkslagen så väl som de yngsta och mest outvecklade. De sju drog fram i rymden med målet att utplåna så mycket folk att det till slut endast återstod ett fåtal. Dessa skulle då söka sig till styrkan i De sju och återigen börja avguda dem. Det var deras plan.
     De sju drog från universum till universum, från planet till planet, från folkslag till folkslag och tog kål på så många som möjligt. Utrensningen fortsatte i något som bara kan beskrivas som frenesi i en lång tid framöver. Enai nîrs, själaväggen, skälvde i sina grundvalar och färgen rann av rutor i en våldsam takt. Det fick självaste enai arlun att lämna sitt gömställe och bege sig ut i rymden för att se vad som fick hennes verk att decimeras. De fyra väktarna av väggen kunde varken hindra henne eller följa efter henne. Deras uppgift är att skydda enai nîrs. En uppgift som kan verka meningslös om ingen vaktar enai arlun, kan en tycka.
     Mötet med W´rc och hans fanatiska kompanjoner var det sista enai arlun Aelonidas gjorde innan även färgen på hennes ruta rann av. Det omfattade våld hon utsattes för fick de urgamla serenerna att vilja fly fältet. Väktarna av enai nîrs sörjde inte, för de var mawr och lika hårdhudade som berggrunden inuti T´lls där de befunnit sig hela sina liv. Deras arbete blev dock inte lika spännande utan själamålaren. Utan en enai arlun fanns det ingen som kunde färglägga nya rutor, vilket gjorde att de väsen som föddes inte levde länge innan de dog.
     Den period som följde är inte något som väsen pratar om idag. I gilewna är De sjus agerande beskrivet i legenderna och endast den som träder in i osynligheten kan läsa vad som står där. Jag är inte en av dem som kan det, men jag har fått mig berättat att de folkslag som var unga och endast funnits en kort tid i universum var de som var mest utsatta för De sjus vrede. Hur kunde de vara så unga och ändå tro att de visste allt som De sju visste? Hur kunde de bete sig så respektlöst? De sjus avsky verkade inte känna några gränser. De härjade över varje planet som kom i deras väg. Vissa folk utplånades i ett enda nedslag. Var planeten tillräckligt liten kunde hela förintas och pulveriseras till stoft som svävade ut i rymden och blev ett med serenernas värld.
     Serenerna själva såg maktlösa på när De sju eliminerade väsen efter väsen och folk efter folk. Serenerna var ett fredligt folk som gärna agerade brobyggare för andra, men lade sig inte i konflikter. De hade däremot kraftfulla vänner och hur ogärna de än ville fördöma W´rcs agerande så bestämde sig de äldsta för att det var dags att handla. Likt vårdkasar började serenerna att skicka sitt ljus ut i rymden. Från seren till seren gick signalen om hjälp. I det som för oss lonyder skulle räknas som hundratals år bollades serenernas ljus runt i rymden och sökte efter den där varelsen som de visste fanns. Möjligtvis skulle den kunna matcha De sju i styrka och ta sig an dem.        

1:7. Val

Alch gladdes å sitt äldsta barnbarns vägnar och lät R´mr bli kvar hos wshuserna. När hon sedan presenterade R´nl för rizerna inuti planeten och även Alchs andra barnbarn blev lycklig på T´lls så förstod skaparens moder att hon behövde lämna serenerna och själv bosätta sig hos Xavi och hans folk. Det hela komplicerades dock av två saker. Det första var Atto. Sedan R´mr var liten hade han och Atto haft ett speciellt band till varandra. Alch visste att hennes närmaste vän och hennes barnbarn hade skapat en nära relation, men hon visste också att serenen Atto varken ville lämna sitt folk eller bosätta sig på T´lls. Kunde de lämna honom bakom sig?
     Det andra problemet var Rakel. Alchs yngsta barnbarn var liten och fragil, tunn och nästan genomskinlig, med fyra mörkt gröna ögon som hon ofta höll slutna. När R´kl föddes och Alch höll henne mot sin kropp, inlindad i sitt hår, kunde hon känna att barnbarnet hade fått samma sorts hud och hölje som Alch själv. Det var synnarnas gener de delade, vilket gjorde dem extremt mottagliga för yttre påverkan. Precis som en synnare kunde Alch och R´kl ta emot tankar som andra kommunicerade, men kunde inte själva uttrycka tankar i beröringen, utan enbart känslor. När någon berörde R´kl svarade hon genom att fylla deras sinnen med känsloförnimmelser. Det var så hon kommunicerade, men det fanns dock mycket få väsen i rymden som kunde ta till sig känslor. Någon synnare hade Alch inte sett till sedan hon hittades av serenerna. R´kl var därför beroende av sin farmor, hennes hår och hennes hud. Alch tog emot och gav så mycket av sig själv som hon kunde till sitt yngsta barnbarn. Ändå kände hon att det var något som fattades. Det var något som hon inte kunde ge R´kl, men hon visste inte vad. När de var ensamma testade Alch att öppna sig själv för R´kl. Skaparens moder visade allt som fanns inom henne, vilket hon aldrig gjorde för någon annan levande varelse. Alch bar på många hemligheter, men att hon inom sig dolde krafter som var totalt okända för de varelser som levde i samma universum som hon var hennes största hemlighet. Alch visade R´kl elementen som hon bar på och lät en liten del av krafternas energi spilla över på R´kl.
En syrebris, en eldsflamma, några stoftkorn, men det var först när
 hon släppte ut en tår ur ögonvrån som R´kl reagerade.
 
Barnbarnet skiftade till en fastare form och hennes ögon blev flytande färger som blandades och sköljde över varandra inuti hennes ögonhålor. Det var övertydligt var R´kl behövde, men flytande vätska fanns inte tillgängligt i deras universum. Alch bar en del inom sig, men den var energiladdad och inte menad för hennes barnbarn, så mycket visste hon. Rådvill såg Alch på när R´kl skiftade tillbaka till sin bleka skepnad. De fick leta vidare.


Båda Alchs problem löste sig när Eolis visade sig i W´rcs universum igen. Inneslutna i eyoernas ö av dimslöjor och luft fanns tre syskon som eyoerna kallade urfolket. Det var tre enorma varelser, större än någon annan Alch sett i W´rcs universum. De tre upptog hela den lilla Eolis sfär med sin närvaro. Syskonen bestod som tur var av svävande vätska som var nästan genomskinlig, så de var inget besvär för någon.
     Alch visste de tre syskonens sanna namn och vad deras ankomst innebar. Deras historia hade hon nyligen lärt sig. Eller var det århundraden sedan? Det minnet hade gått förlorat, men inte innebörden av deras ankomst: det var dags att lämna den här delen av rymden.
     Inneslutna i de tre syskonen fanns yvverna, vattenfolket. Alch kostade på sig att slösa på en gnutta luft och drog en suck av lättnad. Både för att hon visste att R´kl skulle bli lycklig hos yvverna, men också för att Alch slapp leta mer. Skaparens moder hade elementkrafter att lämna till folken som fanns på lilla Eolis. Hon bar på något för dem att vårda ömt, men hon inväntade rätt ögonblick. Något mer borde ske först, hon visste bara inte vad.
     När De sju kom åter visste Alch vad som stod på spel och vad hon behövde göra. T´lls hade redan förflyttat sig ut ur W´rcs universum när De sju började sprida sina kunskaper till alla folk, så de hade aldrig besökt planeten. Sedan hade De sju försvunnit innan Eolis kom åter så de möttes aldrig. De flesta i W´rcs universum förmodade att färgerna på de sju rutorna tillhörande W´rc och hans sex anhängare hade runnit av, eftersom De sju verkade ha försvunnit från rymden. Så var inte fallet. Det visste Alch. Det visste alla wshus. Det hade enai arlun Aleonidas berättat. De sju var starkare än någonsin när de återvände. Ryktet om deras förödande ankomst spred sig snabbt via serenljuset ut genom rymden och ut till alla kända universum. 



tisdag 14 februari 2017

1:6. Hemligheter

Livet i W´rcs universum fortsatte sin gilla gång utan De sjus närvaro. Alch delade sin tid mellan serener och wshus. Hon tog fullt ansvar för sina barnbarn. Raymer var den förstfödde. Med sin bleka hy täckt av korta, blonda hårstrån och sina livliga tankar kände Alch igen sig själv i gossen. R´mr kom att stå Alch mycket nära. Det var lätt att hålla sig på den ljusa sidan av livet i närheten av honom. Raymer hade fyra ögon som ändrade färg i takt med att han själv skiftade skepnad. Och hans förmåga att skifta var häpnadsväckande: det gick fort och skedde ofta. Redan som barn kunde han imitera folk omkring sig. Alla blev lika förvånade varje gång de såg sin dubbelgångare mitt emot sig. R´mr kunde dra fram serenljuset i ögonen, men där fanns något annat också.
Dragningskraften fanns där och varslade om mörkret som hans far W´rc bar på. Alch försökte konstant att stävja R´mrs vilja att använda sig av den. Ända till den dag då hon insåg att pojken kunde få någon att göra honom till viljes utan mörkret. De räckte med det skinande ljuset han hade i sina ögon för att någon skulle tillbe honom. R´mr använde dock aldrig sin kraft på ett negativt sätt, för egoistiska syften, så Alch upphörde med sina förmaningar. Hon förstod att hans kraft säkerligen skulle få en roll att spela. Det måste finnas en mening med att enai arlun givit honom den. Skaparens moder slutade försöka hindra sin sonson och hjälpte honom istället att öva upp sin förmåga. Hon ville inte hindra honom att utvecklas, så som folk runt omkring Alch hade gjort när hon varit barn.


Alla W´rcs tre barn hade serenljus i sina ögon, men där upphörde likheterna mellan dem. R´mrs två yngre systrar Rienel och Rakel var mer allvarliga och fokuserade än sin äldre bror. Flickornas egenskaper var tydliga för Alch och hon gjorde vad hon kunde för att leda dem rätt i livet.
     R´nl hade två gröna ögon och hennes hy var ljusbrun som Alchs, men den var skrovlig och rynkig. Hennes hår var lika svart som hennes far skaparens, men lika långt som Alchs. Redan som barn sökte sig R´nl fram över kroppar och boningar, ja, hon vidrörde all materia hon kunde finna. Som en blind som tolkar sin omgivning. R´nl sökte konstant efter någonstans att förankra sig, men fann sällan solid mark. Inte förrän Alch presenterade henne för Xaya, dotter till Xavi, den äldste av wshus, hittade R´nl sin plats i livet. De kunde prata om frön, sådd och växter hela dagarna. De lämnade sällan varandras sida. Om Xaya någon gång sågs utan R´nl så var det för att skaparens dotter hade förankrat sig inuti wshusernas planet. Som en planta sökte hon efter att slå rot i myllan i planetens innanmäte. Alch visste var R´nl var för något. Alch hade mött hennes folkslag i sitt tidigare liv. Rizer. Som levde genom jorden och kunde bli ett med den. Det fanns några till av hennes sort på wshusernas planet. Alch kände sig aldrig helt hemma på planeten. Hon gjorde återkommande besök, men återvände alltid till serenerna.


Det var inte allmänt känt, men inuti wshusernas planet T´lls, förvarades stora hemligheter. Genom planetens färd i rymden hade ett fåtal andra väsen erbjudits möjlighet att bo på planeten och vissa hade upplevt några av de väl bevarade saker som fanns inuti T´lls. Xavi höll noga koll på vilka som levde på planeten och hans dotter Xaya visade sig bli ovärderlig hjälp i att utveckla planeten. I håligheter långt under marken fanns det klumpar av solid materia och i djupa grottor fanns det porösa stoftkullar och vidsträckta fält av bördig materia där allt som kunde gro tilläts växa. De kunde vara flinka på det viset, wshus, de lyckades få liv att växa ur minsta lilla stoftkorn. Det var dit ned, till planetens inre som Alch blev inbjuden när hon anlände med serenerna. Hon fick beträda odlingarna och provsmaka den experimentella födan. Problemet för wshus var svårigheten att få fram värme och vätska. För oss lonyder skulle det som Alch fick äta kunna liknas vid alger och gräs. Hungern slet konstant i henne, så hon åt vad som än fanns.
Alch hade ändå lärt sig att luften och vattnet hon bar på var tillräckligt för henne att överleva. De element hon bar på kunde hon dock inte lämna ifrån sig. Det var inte dags ännu.
     När Alch också fick möta rizerna, det folkslag som alla wshus omhuldade inuti sin planet, blev hon riktigt glad för första gången sedan Atto fann henne i rymden.
     Rizerna var långa, finlemmade varelser som svajande stod förankrade i materian under ytan på T´lls. Högst upp hade de något som liknade ett lonydhuvud, men det var ett cyklopöga fyllt av gelé som darrade av energi. Likt lysmaskar blinkade ett ljus till inuti gelén emellanåt, som för att locka till sig något. Deras hud var skrovlig och hård, men ändå lätt att knäcka. För Alch liknade de tvinnade rötter och bark och hon hälsade på dem med vördnad. Hon hade saknat dem.
När Alch blev presenterad för en av de äldsta rizerna, vid namn Zimre, blev Xaya förvånad över hur snabbt Plantas moder skapade en nära relation till denne. Som om de redan kände varandra. 


Den största hemligheten inuti wshusernas planet var att där levde en aelvelin. Hon hade varit den första att beträda planeten, innan någon annan. Hennes namn var Aelonidas och hon var enai arlun, den som målade alla folkens tavlor. Hon färglade alla enai och hängde sedan upp dem på enai nîrs, tavlornas vägg, som fanns i planetens kärna. Var färgerna kom ifrån visste ingen, men ryktet som florerade berättade att färgerna kom från aelvelinens innanmäte.
Alch blev mycket glad över att träffa Aelonidas. Att Alch kände till enai arluns namn sedan tidigare var något hon behöll för sig själv. Xaya betraktade förvånat Alch när hon berättade om vad enai nîrs var för något, det verkade som att det inte var någon hemlighet, eller ens någon nyhet, för skaparens moder. Xaya hann inte reflektera närmare på vad det innebar eftersom R´mr och R´nl just då kom fram till henne. De två syskonen var vad vi lonyder skulle kalla tonåringar vid det här laget, men tiden de redan levt var längre än ett lonydliv. Raymer fanns vid Xayas sida så ofta han kunde. Han och hans lillasyster Rienel hade blivit en stor del av Xayas värld. Hon blev glad över att se dem.
     R´mr fick ett annorlunda sken i sina ögon när han såg på Xaya. Serenplasman i hans ögon började gnistra av ljus, som om han sökte en seren, men ändå visste Xaya att det var inte det han gjorde. Skaparens son fick anstränga sig för att inte släppa ut det bländande ljuset utanför sin egen kropp. Vid ett tillfälle, när de varit ensamma i en stor grotta inuti T´lls och de hade rört vid varandra så hade R´mr inte kunnat hålla tillbaka strålarna i sina ögon. De hade slagit i väggen bakom Xaya. Ljuset hade sprängt ut en helt ny grotta i planetens inre, så kraftfullt hade hans ljus varit. De var båda väl medvetna om att han kunde skada någon med det och han ville skydda Xaya mot allt i hela världen. R´mr ansträngde sig och höll ljuset inom sig. Vilket resulterade i att hans kropp alltid var glödande het. Värmen gjorde i sin tur att fukt uppstod och droppade inuti planetens grottor. All materia som grodde i planetens mull slog rot, började blomma och växte i rasande takt i jämförelse med innan R´mrs ankomst. Alla wshus gjorde plats för R´mr att kunna leva på deras planet. Bara Xaya visste att R´mr ibland inte klarade av att hålla ljuset inom sig. Han gick långt ned, in i planeten och lät sitt inre löpa amok innan han anslöt sig till Xaya och hennes familj igen. Det var en hemlighet som bara de två delade.
    

1:5. De sju


Skaparen var en välkommen gäst på alla folks planeter och i varje väsens boning. W´rc möttes av välvilliga varelser var han än kom. Kanske var det där någonstans som uttrycket "o, yf w´rc" (åh, min skapare) först uttalades. Det förtäljer inte legenderna. Eventuellt myntades uttrycket senare och baserades på skaparens son, det låter jag vara osagt. Det är dock ett välanvänt uttryck bland väsen.

W´rc stiftade nya bekantskaper och slöt allianser med folkslag som han aldrig tidigare träffat. Det finns alldeles för många nämnda i legenderna för att rada upp dem här, men bland de som kom att spela en stor roll för oss lonyder nämns eyoerna. De levde på planeten Eolis, som kretsade kring wshusernas planet i en vidsträckt omloppsbana.
     Eyoerna var långa, tunna skepnader med en vit hy och lika långt hår som Alch, ned till knäna. Det sprakade små gnistor omkring dem när de rörde sig. Där skaparens moders hår var guldskimrande och yvigt var eyoernas istället skinande vitt, blankt och platt. Eyoerna hade två glänsande kritvita ögon med en tunn svart ring inuti, som på en lonyd hade varit utkanten av irisen. De hade ingen talförmåga, utan kommunicerade genom beröring.
     Eyoerna var på genomresa när W´rc träffade dem för första gången. En av de äldsta av eyoerna, en klok varelse vid namn Evaj, var god vän med Atto och lärde på så sätt även känna Alch. Eyoern Evaj och serenen Atto blev vid skaparen och hans moders sida så länge att de kunde se att både mor och son åldrades. Alla väsen åldras, men inte på det sätt som Alch och W´rc gjorde. Det märkliga var att skaparen verkade åldras snabbare än sin mor. Efter att W´rc lämnat serenernas boningar för gott och mestadels huserade hos draggerna fick W´rcs svarta hår mörklila slingor. Snart därefter blev det svarta grått, allt utan att han själv valde att skifta skepnad. Det mörka ljuset i hans ögon tunnades ut, hans dragningskraft bleknade och hans blick var suddig även när den tunna hinnan inte täckte hans ögon.
     Evaj kände precis som Atto att det fanns en stor kunskap i Alchs inre ljus och att den på något sätt borde förmedlas vidare till andra. Både Atto och Evaj försökte förmedla den insikten till W´rc, men han verkade inte bry sig och ville inte lyssna. Till slut hade stunden kommit då skaparen aldrig ville träffa sin mor eller sina barn igen.


Det var när W´rcs blick blev grumlig och hans kropp bleknade som skaparen kände att han höll på att tyna bort. Vad skulle han lämna efter sig när färgen på hans ruta rann av? Han kunde inte se att det universum han skapat var ett tillräckligt stort arv för eftervärlden att förvalta. Han tyckte att han hade mer vishet inom sig än någon annan. Varenda väsen i hela universum borde få ta del av hans lärdomar och insikter innan han försvann helt.
     Sagt och gjort. W´rc samlade sina sex närmaste bundsförvanter och förmedlade all sin vishet till dem. Tillsammans kom de sju fram till att W´rc skulle vara utplånad innan de hunnit sprida kunskapen vidare till alla världars folk. Så de delade upp sig, för att täcka så mycket rymd som möjligt innan skaparens ruta slocknade. De sju sammanstrålade dock med jämna mellanrum. Efter ett fåtal sammankomster upptäckte de att de alltid skildes åt med förnyad energi och kraft, vilket gjorde att de såg fram emot träffarna. Skaparen fick nytt liv i gemenskapen. De beslöt sig för att resa runt tillsammans istället, det gav dem alla så mycket mer. De eldade på varandra, de drog ned varandra på planeterna, de lyfte varandra till serennivå, de tog varandras åsikter, de utvecklade varandras insikter. 


I folkmun kallades de sju vid sina namn, men i väsenfolkens legender är deras namn osynliga, för endast i gilewna bör deras namn numera nämnas. Det var sju väsen från början: skaparen, två dragger och fyra från andra folkslag. Var än de kom lärde sig folken att avguda De sju och insupa varje tanke de förmedlade. Ingen av De sju behövde sakna någonting och deras önskningar uppfylldes så snart de nämndes. De sju fröjdades och utan att de själva tänkte på det så lämnade de den mörka sidan och började vandra på den ljusa sidan av livet.

Något de inte hade räknat med var att folk tog till sig deras kunskap och sedan lärde sig själva mer avancerade tankemönster. När skaparen och hans sex kompanjoner lämnade en planet fortsatte folket där att utvecklas vidare på egen hand. Kunskap spreds som en löpeld mellan folkslagen och planeterna. I slutänden var det De sju som hamnade i bakvattnet, men det var de omedvetna om när de tog sig ut från W´rcs universum och sökte sig till andra världar.