Prolog: En röst i rymden

Tänk dig att jordens historia är en annan än den du har fått lära dig. Föreställ dig att du egentligen inte vet hur skapelseberättelsen lyder, eller att det finns en annan version av big bang som få vet om. Och tid är väl bara ett påhitt? Ändå är det just tid vi ofta använder oss av, för att mäta och begränsa. Eller hur?
Blev det för mycket att fundera på? Låt mig berätta en historia för att skingra dina tankar.

En gång innan vår tids begynnelse fanns det ingen skapare. Det var blott ett frö i moderns kropp. Det här handlar mest om henne, men jag ska berätta allt som hände, allt jag vet, så att du kan se även din egen del i historien. Det kanske inte är någon trevlig historia, men det är en berättelse om folk som vill hålla en planet vid liv. Människor, väsen, hybrider och element.

Människor vet du nog ganska mycket om, så jag ska främst berätta om de andra. De som inte har samma anfader eller urmoder som du och jag. Jag vill att du ska veta att de finns och vad de har gjort för oss. Väsen, element och naturfenomen har påverkat sagor och myter överallt i vår värld. Säkert har du stött på dem någon gång, fast du kanske inte var medveten om det just då. Dessa varelser har inspirerat människor i alla tider, även om de flesta döljer sig bortom mänskliga blickar. De väljer att hålla sig på platser sällan befolkade eller ens beträdda av någon person, men somliga träder fram och vi kan se dem dagligen. När jag var barn hade jag ingen aning om att min farmor i Hackås bodde granne med flera av dem. Det växer ett träd utanför min farmors hus. Det har långa hängande grenar, gröna blad och smäckra guldgula blommor. Det finns ett likadant träd utanför grannens hus också. Träden kan blomma mitt i vintern. Det vet jag inga andra träd som kan. Just dessa två träd är frön från systrarna tid och rum. Trädet har flera namn beroende på var i världen det växer. Oftast kallas det Cassie Fistula, efter systrarna Cassie och Tuula.

Min farmor berättade sagor för mig, om de fem systrarna och om andra folk som inte alla känner till. De kan gå mitt ibland oss, likna oss, leva som oss och bete sig som oss. Vi människor har alla möjliga namn på dem: tomtar, jättar, troll, älvor och vittror bland annat, men farmor kunde flera av deras tilltalsnamn. Deras riktiga namn. Namn som kan användas för att kalla folken till sig. Vilket förstås förutsatte att hon hade träffat dem. För det verkar omöjligt att kalla till sig ett väsen utan att först ha träffat vederbörande. Det är så jag har tolkat texterna, legendernas skrönor och alla rykten i alla fall.

Farmor kallade dem för väsen allihop, de där folken som inte har en själ på samma sätt som vi, utan en enai, som hör ihop med en ruta. Det är en fyrkantig liten tavla som målats med den individens olika förmågor, livets färger, förväntningar och förhoppningar.


 


Själaväggen är hem för tusentals av dem. Om tavlorna förstörs dör också den vars enai hör till respektive tavla. Om färgerna rinner av en tavla har dennes enai dött.

Varje gång jag kom på besök till min farmor som barn så sa jag:
    "Berätta för mig farmor! Berätta vad du ser när du blundar." Och hon berättade. Många var historierna om dröparen. Det är det väsen som än idag kallas monad, avatar, gud eller frälsare och som sägs besitta mer kraft än andra väsen. Farmor sa att ingen riktigt visste hur någon blev en dröpare, men i legenderna finns det bara en. En i varje generation eller endast en som någonsin levt? Uppgifterna går i sär. Kanske är det bara rätt kombination av gener, eller avskrap av färg från rätt ruta, rätt enai, som kan ge den rätta blandningen. Den som ger en arvsmassa som leder till storhet och förmågor utöver de vanliga. Jag vet inte. Dröparen är i alla fall den som sägs kunna ge andra kraft. Min farmor kunde ge många exempel på situationer där dröparen har givit förmågor till andra som de inte trodde sig ha, och inspirerat dem till att bli något utöver sina vanliga jag. Dröparen är någon att se upp till, någon som är en stor del av skapelseberättelsen.

Nu sitter jag här med en stor brun bok i mitt knä. Där är mycket av historien jag ska berätta nedskriven, men det är inte jag som har skrivit den. Förutom vad bokens innehåll har givit mig, så har jag frågat runt och fått mycket berättat för mig, för allt i boken är inte synligt för mänskliga ögon. Kanske inte för andra ögon heller för den delen. 
     "Emla, ta väl hand om boken", sa farmor på sin dödsbädd. Jag lovade.

Inpräntat i det bruna omslaget på framsidan av boken finns en liggande åtta. Halva är guldfärgad och halva är silverfärgad. Det är en välkänd symbol för elementfolk och väsen. Redan från födseln lär de sig att det är tecknet för skaparens son och allt liv på planeten som vi tillsammans befolkar. Symbolen har blivit synonym med en fredad plats.



                          


I något som liknar kol står på första sidan i boken skrivet:
        Yts lag am chab rai w´lma lef lir
      yts lag dob raia lef chawgyri
      dob chaba malaf tan

Jag vet inte vad orden betyder, men jag minns melodin och att det är en sång om ljuset. När jag frågade min farmor om texten så började hon gråta för att hon inte längre mindes nästa vers. Den ska handla om dröparen som levde för länge sedan. Hon sa att sången handlar om ljus och styrka och det nionde elementet som rör sig över himlavalvet. Det var ord som urmödrarna sjöng då, i den förra tiden, när vehiklar vandrade bland människorna, precis som de nu gör igen. Kanske har du träffat en någon gång och sett hur det glittrar när de ser på dig? Jag har bara fått uppleva det ett fåtal gånger. En vehikel fungerar som en bägare, ett väsen som tillfälligt kan bära på ett element. Enligt boken håller alla vehiklar på att utplånas, en efter en. Någon på jorden jagar dem.

Den bruna boken innehåller flera hundra sidor. De är fulltecknade av berättelser om elementfolk och väsenfolks legender. Där finns bland annat hela livshistorier nedtecknade. Beskrivningar av specifika folks utseenden, antavlor, släktförhållanden och instruktioner för hur du kallar någon till dig. Varje ark i boken är skört och en aning gulnat, som riktigt gammalt och välanvänt papper har en förmåga att bli. Texten är emellanåt mycket spretig och snirklig, som skriven med en pinne. Textens färg är brun och grådaskig som smutsig jord. Där finns många ord jag inte kan tolka, men det mesta är skrivet på språk som jag förstår. Av de tecknade bilderna kan jag också utläsa mycket. Många sidor är dock helt blanka, tomma för mina ögon. Säkert finns där ändå information, men den är dold i gilewna. Osynligheten. Endast den som kan ta sig dit kan läsa vad som står skrivet där. Tror jag.

Huruvida du har möjlighet att kalla till dig någon eller ta dig in i gilewna låter jag vara osagt. Jag vill i alla fall lära dig litet om elementen och väsenfolkens rätta namn och berätta om deras legender. Deras historia berör just dig, eftersom du antagligen lever på samma ställe som jag: jorden. Väsenfolk kallar vår glob för T´lls och människor kallar de för lonyder. Väsenfolken fanns på den här planeten långt innan vi började utvecklas.

Innan vår mänskliga ras uppstod var alla väsen betydligt mer uppdelade i sina respektive folkslag. Varje folk hade sina specifika egenskaper lagrade i generna och de allra flesta höll sig till sin sort, som renodlades när de förökade sig. Så tog vår, lonydernas, evolution fart. Några av väsenfolken började föröka sig med oss. Hybrider föddes, eller jag skulle kunna säga att genpoolerna kontaminerades. Lonyderna gjorde kanske att alla folkslag blev mer mänskliga.

Var det bra eller dåligt? Bedöm du.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar